Gott Nytt År!

När klockan slog tolv hemma i Sverige, hade vi bokat bord på restaurang La Kantuta på hotell Prezident.

Viktor firar med makaroner och ost. Tyvärr var det nog inte det godaste han ätit.

Där har vi tillbringat kvällen med att äta gott och gått laget runt och berättat om det sämsta och bästa med våra år.
Aron höll nyårstalet och avslutade med att ta med oss i en jättefin bön där vi tackade för det gångna året och bad att Gud ska va med oss i det kommande.

Gott Nytt År till er alla!
Här har vi drygt två timmar kvar innan 2014 blir 2015.

Hela gänget samlat utanför hotell Sagarnaga innan promenad till nyårsfesten. (Niclas står bakom kameran.)

Vacker utsikt från bufférestaurangen högst upp i hotellet. Där var det tyvärr fullbokat men en vänlig kypare släppte ändå upp oss för att vi skulle få njuta av blickfånget innan buffégästerna anlände.

Niclas nyårsmiddag.

Jag festade till det med kyckling- och potatissalladsfylld avokadohalva.

Aron har mer allvar och djup i sig än en första anblick avslöjar.

Teleférico

När Viktor repat sig från jordnötterna och vi gått till Burger King så att han äntligen kunde få något att äta, ett bra tag efter alla andra, så ville vi åka teleférico upp för bergssidan och se La Paz från ovan.

Det finns tre olika linbanor; en gul, en röd och en grön. Vi visste inte riktigt vilken vi skulle ta men frågade oss fram. En jättesnäll dam rekommenderade den röda, vinkade till sig en micro, kollade upp att den kostade en bs per person och viftade oss ombord, bara för att hon hörde att vi frågade en annan person om teleféricon.

Insidan på en Micro.

Micron spyr ut svart rök bakom Alma.

Efter en stunds resa, då vi passade på att prata med en äldre herre som förhörde sig om var vi kom från och önskade oss Guds rikaste välsignelser och beskydd under den fortsatta resan, kom vi fram till den röda linjen.
Det kostar bara 3 bs/person att åka linbana. Det är det sååå värt. Kanske inte främst för den fina utsikten, utan för möjligheten att sväva fram över taken och innergårdarna.
Att få se en kvinna vattna sin hinkodling på terrassen, att se kläder som ligger utlagda på tork på plåttaken, att se en stor kyrkogård där man makabert nog ritat upp linjer efter lik (sådär som man ser i amerikanska kriminalserier) på gångbanorna...

Ja, det var en riktigt trevlig nyårsaftonsutflykt.

Marknadsgata, sett från ovan.

Kläder på tork.

Har det fallit folk från teleféricon ner på gångbanorna på kyrkogården?

Kyrkogården är stor. Hus efter hus där gravplatserna ligger tätt, tätt.

Sol och skugga.

La Paz är stort.

Allergireaktion

Viktor var hungrig redan innan vi följde med Sara och Alma för att shoppa lite. Vi gick tillbaka till hotellet och hämtade upp Mikael och resten av barnaskaran för att leta mat.
Vi hittade ett kinaställe för lunch och barnen beställde in kycklingfilé med nudlar.

Viktor hann ta två tuggor innan han sa:
-Det kliar!

Sara försökte ta reda på om det var nötter i maten samtidigt som jag plockade upp Viktors allergimedicin som antingen jag eller Niclas alltid bär med oss.
Det var inga nötter i maten förklarade servitrisen, bara lite jordnötter. Viktor är allergisk mot alla typer av nötter (utom mandel), inte minst jordnötter. Jag har fått köra honom till akuten hemma en gång när han olovandes smakade lite på resterna i bunken när Niclas bakat jordnötsmuffins till jobbet.

Jag snodde snabbt åt mig en flaska vatten från en hylla bakom mig, lyckades komma ihåg att "sin gas" betyder utan bubblor, och räknade upp tio små betapredtabletter som jag rörde ner i lite vatten med hjälp av en gaffel.
De tog en hel evighet på sig innan de löstes upp. Under tiden svullnade Viktors läppar.

Han drack upp medicinen och sen var det bara att vänta och hoppas på det bästa. Jag hade även adrenalinsprutan beredd om det skulle behövas.
De andra åt upp sin mat medan jag förhörde mig om Viktors hälsotillstånd.
-Kliar det i ögonen? Har du svullnat i halsen så det känns tungt att andas?
Jag vågade inte äta av min mat, som också innehöll jordnötter, ifall jag skulle behöva ge Viktor konstgjord andning.
Sara åt inget med nötter och lovade att andas i Viktor om det behövdes. Jag åt lite nudlar och lite fisk.

Sen gick de andra iväg på lite olika uppdrag medan jag och Viktor satte oss ute i skuggan på en trapp och avvaktade utvecklingen.
Tack och lov blev det inte värre än svullna läppar och kliande mun.
Tack Gud att du var med oss än en gång!

Tröja

Jag blev så lättad över att det löste sig med flygresan att jag gick raka vägen ut och köpte en orange tröja som jag suktat efter sen vi kom tillbaka hit till La Paz.

Sedan träffade vi på Sara och Alma och hela familjen Zettervall följde med dem ut på mer shopping.
Irma köpte sockar, halsbande och ett skärp, Viktor tofflor och jag en present.

Jag kanske kollar om jag hittar en äkta alpackaullströja också...

Vi behöver inte stanna i La Paz för evigt

Efter ett antal fruktlösa försök att få tag i flygstolen.se (som vår resa är bokad genom) och LAN Airlines (som vi ska flyga med) fick Niclas hjälp av en mycket vänlig kvinna på ett resebolag vägg i vägg med hotellet. Hon ringde LAN och lyckades få reda på att vi fått ett ändrat bokningsnummer, och ett annat än Sjömarks. Den information har vi dock inte fått från varken flygbolag eller bokningsbolaget.

Nästa problem var dock att den omgjorda bokningen bara var reserverad, och inte aktiverad, och det är bara flygstolen.se som kan aktivera bokningen, och dem får vi inte tag i eftersom de har helgstängt.

Då tog resebyråkvinnan i med hårdhandskarna och krävde att få prata med chefen på LAN, och såg till att han aktiverade bokningen. Tack vare att vi åkt med dem hit, så att de hade våra uppgifter så var detta till slut genomförbart.

Familjen Zettervall drar en suck av lättnad och tackar både resebyråkvinnan och alla hemma som hunnit be för en snar lösning.

Klump i mage

Det här var inte bra!

När Mikael kontaktar flygbolaget vi ska åka med från La Paz till Miami visar det sig att det är nåt strul med familjen Zettervalls bokning. Han kan inte få våra platser bekräftade.

Niclas går in och kollar vår bokning där man kan checka in i förväg, och där står att våra biljetter avbokats.

Vi måste kontakta flygstolen.se som flygresan är bokad genom, och få dem att tala om för flygbolaget att vi ska med.
Flygstolens kundtjänst är dock stängd under nyårsafton och nyårsdagen. Och klockan tre på natten den 2/1 måste vi ge oss av från hotellet för att hinna i tid till flygplatsen.

Därav klumpen i magen!

Solön

Kl 08:38
I dag är det dags. Vi hade tänkt åka till Copacabana och Titikakasjön redan första gången vi var här, men då var vi för utslagna och det hade vi ju tagit med i beräkningarna som en reell osäkerhetsfaktor.
I dag mår vi bra, i alla fall tillräckligt bra för att ge oss iväg på en dagsutflykt. Det är bara Niclas som fortfarande lider av sin amöba men vi tror att det ska gå bra ändå.

På gott humör i bussen, där alla utom Agnes har egen sittplats.

Vår guide och chauuför, servitör och förhandlare Moses.

Micke hyrde en niosätes minibuss med engelsktalande guide när vi kom till hotellet i går och nu är vi på väg genom La Paz. Vi får jättebra plats här. Det är bara Agnes som sitter i Almas knä.
Niclas sitter i fram hos chauffören och har redan fått två viktiga informationer.
1. Chaufförens söndagsnöje är att cykla dödens väg. Det är ett måste för en karl av Niclas vigör när man besöker La Paz.
2. Det är mellandagsrea i La Paz.

Kl 11:54
Man kan nog säga att vi är utanför La Paz nu. Det är bara några rader hus utmed vägen, många barracas (brädgårdar) och en hel massa gatuhundar. Vi har turats om att räkna hundar på var sin sida av vägen. Försten till 20 vinner. Det är alltid vänstersidan som vinner.

Trafiken i La Paz är hemsk, trögflytande och kaotisk. Det är inte konstigt att det tog så lång tid att ta sig därifrån. Alla vägar går antingen uppåt, eller nedåt.
Vi har stannat till på en mack och fyllt på med lite fika och gått på toa. Guiden menar att det är sista stoppet vi gör innan Copacabana.

Vi kommer ut på en slätt och ser en kyrkogård med fantastiska expansionsmöjligheter, toviga får, lösgående svarta kor och i horisonten snöklädda bergstoppar.

Viktor och jag på en utkiksplats högt över Titikakasjön.

Niclas och världens högst belägna, navigerbara sjö.

Kl 10:43
Nu ser vi för första gången världens högst belägna, navigerbara sjö -Titikakasjön. Vi har sjön till vänster och ett regnväder rakt fram. Det växer vass i kanten av sjön och det går röjda rännor in till stranden där det ligger färgglada träekor med låga bord.
Lertegelhus, påbyggda med vanligt rött tegel, kantar vägen. En flicka går utmed vägen tillsammans med en äldre kvinna med awaio. Flickan leker med en jojo. Vi åker rakt in i regnvädret. Bilrutorna immar igen.

Vi leker sagoleken. Vi turas om att säga ett ord var och bygger på så sätt en saga. Efter ett tag övergår vi till en rimvariant där vi säger en sats var och nästa person måste rimma på sista ordet. När rimorden är uttömda börjar näste man med ny mening i sagan. Berättelsen svävar ut, gör avstickare och omvägar och lever ett helt eget liv.

Kl 11:04
Vi åker genom bebyggelsen utmed sjön. Här odlar man mest bönor. Vi ser hönor, får och enstaka åsnor.
Plötsligt möter vi de två rosa bussarna som är på väg till "vårt" hotell Sagarnaga med 51 svenskar.
Vi åt frukost med en av passagerarnas flickvänner i morse. Hon hade åkt till La Paz för att överraska sin pojkvän. Hon berättade att de ska ha maskerad på hotellet på nyårsafton.

Vi passerar en militärpostering och guiden förklarar att det är bolivianska marinen. Största delen av Titikakasjön ligger i Peru. Bolivianerna brukar dra en Norgevits och säga att de har Titi och peruanerna Kaka (spanska ordet för bajs).

Kl 11:34
Vi har stannat på en utkiksplats med fin vy över Titikakasjön. Sjön ligger på 3800 m höjd. Det är tyvärr mulet vilket inte riktigt gör sjön rättvisa. I solsken lyser den korallblå. Vi ser i alla fall stråk av den härliga färgen där solen lyckas ta sig igenom molnen.
Irma har fått ont i vänster knä, smalben och vrist. Det förtar utsikten en aning. Tillbaka i minibussen får hon en Ipren.

Färjekarlen

Bakom lastbilen står vår minibuss och lutad mot den står Moses.

Färjetransporterna verkar inte följa några tidtabeller utan avgår så fort en matchande kombination av stort och litet finns att tillgå. Färden över sundet tar ungefär en halvimma.

Kl 11:46
Hjälp! Vi åker "färja" över till andra stranden. Färjan är en flotte med en 55-hästars evinrudemotor som ger ifrån sig ett kräkframkallande, lågfrekvent ljud. När vi körde ombord på flytetyget var det en buss som försökt köra ombord på en färja bredvid vår men färjan låg inte dikt an mot rampen så framhjulen hade blivit hängande över vattnet.
Hela det här företaget känns högst osäkert.

Dags att backa av färjan.

Kl 12:14
Hurra! Vi överlevde!
Solen kom fram medan vi passerade Titikakas klara vatten.
När vi närmade oss andra stranden blev först Viktor och sedan jag nervösa över hur det skulle gå när minibussen skulle backa av den flytande bryggan. Plötsligt vällde hela barnaskaran ut ur minibussen, och jag också. Papporna var redan ute för att fota så Sara blev ensam kvar. Hon är inte riktigt lika harhjärtad som jag.

Direkt efter hamnen klättrar vägen med hjälp av serpentiner upp i bergen. Vi har en underskön utsikt över sjön, ibland på båda sidor av vägen. Ytan glittrar lockande långt nedanför de skräckinjagande stupen.

-Det luktar båt!

Agnes står med huvudet utanför bilrutan och ropar:
-Det luktar båt!
Och faktiskt! Eukalyptusträden sprider en doft av tjära.

I bilen pratar vi om döden. Det börjar med att Aron frågar om det var här Jesus korsfästes. Frågan är motiverad då vi ser en hel del kors utmed vägen. Mikael berättar om korsfästelsen och sedan kommer vi in på skapelsen, universum, evolutionen och döden.
Viktor säger att människan klarar sig tre dar utan vatten, tre veckor utan mat och tre år utan kärlek.
-Då borde man ju klara sig tre månader utan något också, säger jag.
-Internet, säger Viktor självklart.

En första skymt av Copacabana.

Kl 13:03
Nu passerar vi stadsgränsen till Copacabana. Det är en jättefin liten turiststad med skäggiga backpackers och putsade husfasader i fina färger.
Vår chaufför och guide rekommenderar en restaurang som han känner till, presenterar ett urval ur menyn (röding, kyckling, spagetti med köttfärssås) och förvandlas till kypare när han skriver upp våra beställningar, ilar ut i köket och kommer tillbaka och serverar. Vi får alla sparrissoppa till förrätt och frukt med yoghurt till efterrätt. Alla trerätters kostar 25 bs/person plus dricka.

Hamnen

Kl 14:19
Vår chaufför/guide/kypare har kollat upp båtturer från Copacabana ut till Solön och upptäckt att dagens sista reguljära tur avgick halv två. Därför pratar han med en båtuthyrare och lyckas ordna en privat tur för vårt sällskap för 600 bs.
Kaptenen på skutan är en ung man som börjar med att köra in fören i en annan båt och sedan är en hårsmån från att backa in i bryggan.
Japp, mot nya äventyr, ständigt nya äventyr!

Vi har lämnat hamnen i Copacabana med kosan ställd mot Solön.

Båten stävar fram över Titikakasjöns vågor. Bensinångorna letar sig in i kabinen och spär på min huvudvärk trots att vi kör i motvind. De flesta har satt sig uppe på taket men Sara, jag och Viktor stannar kvar där nere. Efter en stund går Sara också upp för att undkomma den fräna lukten. Kaptenen vill egentligen inte ha så mycket folk däruppe och jag börjar fundera på hur kölen är utformad.
Viktor lägger sig på en bänk och försöker sova men ger upp efter ett tag.

Irma och Alma till vänster. Agnes och Mikael till höger.

Det fläktar friskt uppe på soldäck.

En del av hamnen på Solön. Hit kan man även ta sig med något så ovanligt som en vass-katamaran.

Kl 15:30
Framme på Solön kliver vi iland i den lilla staden Yumanis hamn. Vi går de 172 trappstegen upp till de tre källorna. Kärlekskällan är avstängd/sinad men källorna som bringar hälsa och ekonomiskt välstånd rinner och alla barnen dricker trots tillsägelser om motsatsen.

Trappan upp till källorna flankeras av Solguden och Soldrottningen.

Aron, Alma, Irma, jag och Viktor vid källorna som sägs bringa mer än magsjuka till den som dricker dess vatten.

Utmed trappan växer rosor, dahlior, afrikanska margueriter, penséer, potatis olika sorters prästkragar, ringblommor, kallor och engelska pelargoner. Guiden frågar om jag är intresserad av blommor och berättar att många av ddessa sorter inte kan växa i La Paz.

Bolivianer på picnic.

Kl 16:07
Vi lämnar Yumani med en annan båt. Vi vet inte varför vi byter båt (bara Mose har koll) men den här båten osar inte lika mycket bensin så jag är inte ledsen. Efter bara en liten sväng på sjön lägger vi till igen, vid en ankommen brygga med solblekta, vindpinade, breda plankor.

Bryggan, bergen och båtkapten nummer två.

Min huvudvärk håller mig kvar nere på bryggan men resten av sällskapet klättrar uppför ytterligare en uppsättning trappor och besöker ruinerna efter ett inkatempel. Det var det tempel där översteprästerna gjorde iordning offren till solguden. De offrade bland annat lamadjur och även ormar som de fångat på en närbelägen ö.
Utöver Solön finns även Månön och Stjärnön. På de öarna tillbad man följaktligen mån- och stjärngudarna.

Templet på den terrasserade Solön.

Viktor på väg in i templet.

Viktor och Alma där uppe, Irma där nere.

Solön till vänster, Ormön till höger.

En tämligen trång passage som återigen får mig att fundera över hur flatbottnad den här båten egentligen är och hur klokt det är att sätta nästan hela sällskapet uppe på överbyggnaden.

Visssa sover...

...medan andra roar sig. Kapten nummer två föste fram oss alla i fören för att få upp farten på väg tillbaka till Copacabana.

Kl 17:30
Vi kliver iland efter en båttur som var aningen längre än fram och tillbaka till Lurö. Vi vandrar gatan från hamnen upp till kyrkan. Den kantas av försäljare av framförallt tröjor, väskor och hattar.

Agnes och Mikael spankulerar.

Marknadsstånden utanför kyrkan.

I stället för dagis.

Framme vid kyrkan fortsätter stånden men med blommor och utsmyckningar till de bilar som välsignas med champagne, blomblad och andra välsignade attiraljer. Och smällare.
Det är väldigt vanligt att man låter välsigna sina bilar här, för att slippa råka ut för någon olycka.

Nyvälsignad bil.

Aron, Irma, Niclas och jag går in i kyrkan. De välvda taken går i vitt och orange och är vackra men kyrkan domineras av altartavlan som täcker hela den främre väggen och är gjord av guld- och silvertäckt ädelträ.
Orden som dyker upp i min hjärna är överdådig kitch. Man får inte fota inne i kyrkan. Men utanför går bra...

Tiggerska på kyrkbacken.

Alma, Irma och Agnes (i Irmas famn) tittar på den stora julkrubban utanför kyrkan.

Maria och Jesusbarnet och en herde. Jesusbarnet har fått en leksak och Maria verkar vara av boliviansk härkomst, i alla fall om man ska gå efter hatten.

I parken utanför kyrkan växer vackert blommande kaktusar.

Kl 18:29
Nu sitter vi i bilen igen och vår chaufför Moses har påbörjat hemfärden. Alla sitter med en hamburgare i handen och fyller magarna inför fyratimmarsresan "hem".

Skymningen faller.

Kl 19:25
Jag hade förträngt att vi skulle flottas över Titikakasjön för att kunna komma tillbaka. Och nu regnar det så inte ens jag vill gå ut ur minibussen.
Vi får vänta ett tag med att köra på, och tur är det. Först släpper de nämligen på en stor buss och tack vare vikten på bussen tyngs färjan ner tillräckligt för att vår minibuss överhuvudtaget ska kunna rulla ombord. Den stora bussen kör inte fram till fören förrän minibussen tagit sig ombord och vi ligger nära, nära varann.
Färjorna har lanternor. När jag ser hur den stora bussen och vår minibuss gungar åt olika håll ombord på flotten är jag inte helt säker på att lanternorna gör att jag känner mig tryggare.

Kl 19:49
Medan vi flottades föll mörkret snabbt över nejden. Nu ser vi inte mer än den upplysta vägbanan framför oss, och långt, långt bort i fjärran skymtar ljusen från en stad. Jag är osäker på om det är La Paz.
Fördelen med mörkret är att jag slipper se stupen på sidan av vägen.

Kl 22:30
Nu klev vi in på hotellet igen. Trötta efter en dag fylld av upplevelser.