Brevlådor

När vi bilade en bit ut på Florida Keys upptäckte vi att många av husägarna satsat på lite annorlunda brevlådor.
Här kommer en liten kavalkad.

Invägning

Vi la oss tidigt i går. Jag tror alla var i säng före sju. Ett antal timmar skulle hämtas i kapp. Vi sov lite olika gott. Viktor sussade nog sötast. Irma var vaken några timmar mitt på natten. Jag sov bra men vaknade till emellanåt och lyssnade på stormen Egon.
Jag tror vi behöver lägga oss ganska ordentligt i tid i kväll igen om vi ska orka kliva upp vardagstidigt i morgon bitti. Arbetslivet lockar inte riktigt efter en månads semester men jag ser verkligen fram emot att få träffa mina kollegor igen.

På morgonen har vi haft den traditionella invägningen. Jag vet inte riktigt hur det började men vid de senaste semesterresorna har vi vägt oss före och efter för att se vad som händer med vikten under en resa.
Jag har gissat att jag och Viktor skulle ha oförändrad vikt, Niclas gå upp och Irma gå ner. Jag hade i alla fall delvis rätt.

Niclas har gått upp en liten aning, vi andra har gått ner. Jag är nöjd med att ha tappat 1,2 kg. Nu återstår att se om jag med mitt nyårslöfte kan lyckas hålla den nya vikten eller inte.

I dag ska vi åka hem till svärföräldrarna för lunch och sedan även hälsa på mina föräldrar. Det mesta är uppackat och nu får tvättmaskinen visa vad den går för.

Home sweet home

Nu sitter jag insvept i värmefilten jag fått av mamma och pappa i julklapp, med en kopp te framför mig på soffbordet. Det är så skönt att komma hem att jag släpper alla tankar på packning och smutstvätt och bara njuter. Niclas har tänt en brasa i kaminen och sakta, sakta börjar huset värmas upp efter att ha gått på semestermode en månad.

Tänk så mysigt vi bor! Det var min första tanke när jag klev innanför dörren. De varma tonerna från eken i möbler, parkett och kök kändes välkomnande och ombonande.

Jag måste erkänna att jag nästan var rädd under den sista halvtimmen av flygningen från London. Eftersom planet vi egentligen skulle flugit med hade trasig hyudralik så fick vi byta till ett annat som lämpligt nog stod oanvänt, men bytet gjorde oss en och en halv timma sena. Stormen Egon hann tillta lite och passade på att rycka och dra i planet åt alla håll och kanter och jag undrade hur piloten skulle lyckas landa oss säkert på Landvetter. Det tog en evinnerlig tid att ta sig genom molnen ner mot marken och inte förrän precis innan landningen kunde man skönja skogen och sedan byggnaderna vid landningsbanan.

Det dröjde länge innan vi fick våra väskor men till slut kunde vi i alla fall lämna Göteborg och styra kosan hemåt. Jag har sovit sammanlagt en kvart sedan jag vaknade vid 11:30 (svensk tid) i Miami i går. Nu är klockan 18:30 och Niclas är på väg att lägga sig. Jag är inte trött riktigt än men följer nog snart efter. Viktor sitter vid sin kära dator och Irma pratar ikapp med saknade kompisar.

Vi hade en liten tanke om att orka köra ända hem till Lidköping, handla på Willys och sen laga något enkelt att äta, men Niclas blev för hungrig redan på vägen så vi stannade vid Prästkragen precis söder om Vara och åt dagens. Det var ingen vidare upplevelse. Spättafiléerna var sega och räksalladen saknade räkor. Hela lokalen stank inpyrt stekos och inredningen var deprimerande rörig med billigt julpynt blandat med kinesiska urnor, blommiga mörka gardiner och brunbetsade möbler.

Det här har varit en resa som kommer ta lång tid att smälta. Vi har varit med om så mycket, fått så många nya intryck. Men det är precis som talesättet anger - borta bra, men hemma bäst.

Heathrow

Vi har mellanlandat i Heathrow efter en lite turbulent färd över Atlanten. Tack vare en stark medvind kom vi lite tidigare än beräknat till London, trots att vi var tvungna att starta senare än tänkt från Miami för att inte komma hit allt för tidigt eftersom det blåser så här...

Nu har vi tagit oss igenom säkerhetskontrollen (jag blev kroppsvisiterad för första gången, mina byxknappar gav utslag) och sitter och väntar på ett försenat flyg till Göteborg. Man har meddelat att förseningen beror på säkerhetskontroll av planet, men jag undrar om det inte är så att det är omlastningen av våra väskor som tar tid.

Niclas och jag lyckades bara slumra till fem-tio minuter på planet över Atlanten. Det är lite synd för det var ju meningen att vi skulle ha vår nattsömn då. Nu bör vi hålla oss vakna ända till i kväll för att ha en chans att ställa rätt dygnsrytmen.
Det är åtminstone bra om Niclas kan hålla sig vaken när han kör hem från Göteborg...

Mörka moln över flygplatsen i London.

Thank You for renting

Nu lämnar vi vår Ford Escape på Budgets hyrbilsparkering och tackar för lånet. Vi har åkt ståndsmässigt och bekvämt. Det är bara jag som fått lite ont i ryggen efter det obefintliga svankstödet.

KFC

Det här var inget för mig.
En stor burk med kycklingben, klubbor, vingar och andra suspekta delar. Jag är inte alls förtjust i att sitta och pilla och gnaga och dra köttet från benen med tänderna.

Men de kryddade potatisklyftorna var goda, coleslawen var riktigt god och de små varma sconesen som låg högst upp i burken med kyckling var helt fantastiskt goda.

Nu har vi testat Kentucky Fried Chicken också. Men vi har anledning att återvända till USA för vi har många matställen kvar att beta av.
Svärmor Viola har uttryckt en viss oro för våra midjemått, och det ska bli spännande att se hur vi klarat oss under resan. Vi vägde in oss innan vi for, så rapport kan avläggas vid hemkomsten.

Området vi hamnade i på vår jakt efter restaurangen som Viktor satt högst på listan över måste-upplevas hör uppenbarligen till de lite mer osäkra. Disken där man beställer var täckt med skottsäkert glas och maten sköts ut genom en liten lucka. Irma kommentarede:
-Jag känner mig inte riktigt trygg här.
Utanför ingången hängde några hårda typer men ändå längtade vi snart ut till den 27-gradiga värmen för att slippa kylan och draget från den högt ställda AC:n.

Bad med besök

Vi har lite pyssel kvar med packningen. Viktors väska, som är hård, stabil och tung i sig själv, är ännu inte riktigt full men väger redan över de tillåtna 23 kilona.
Irmas väska är helt full, både vikt- och volymmässigt.
Niclas checkar in sin vandringsryggsäck och den kommer inte upp i kilo men är helt full.
Återstår min väska, som vi inte vågat oss på att väga än.

Jag har i alla fall dumpat en hel del kläder som inte får följa med hem, och ersatt dem med vissa inköp från Sawgrass Mills men framför allt massa väskor och tröjor från Bolivia.

När jag kom upp i lägenheten efter Floridaveckans första bad, slängde jag både byxor, t-shirt och bikini rakt i soporna. Väldigt bekvämt att slippa packa ner blöta badkläder!

I dag var det 26 grader i poolen. Hur varmt det var i havet vet jag inte. Jag gick bara i med fötterna. Det var i alla fall inte tillräckligt varmt för att jag skulle bli badsugen, och det gick alldeles för höga vågor.
I stället tittade jag på medan Niclas tog ett Atlantdopp. Plötsligt fick jag se något jag aldrig tidigare sett och förmodligen aldrig kommer få se igen. En halvmeterstor fisk kom simmande inuti en våg. Den var blixtsnabbt och tycktes leka i vågens fart. Den dök mot botten strax innan vågen bröt och eftersom den var så pass stor och tog sikte mot Niclas så viftade jag med armarna och skrek "Upp, upp!". Jag var nog inte riktigt rädd på riktigt för det syntes tydligt att det varken var en haj eller barracuda. Till formen liknade den mest en tonfisk med spolformad kropp, tydlig, ganska vass fena på ryggen och avsmalnande mun. Stjärten såg jag inte riktigt.

Niclas tror att det var en synvilla; ett skuggspel som min hjärna automatiskt formulerade till det mest logiska utseendet, men jag vet vad jag såg och även om Niclas mot förmodan skulle ha rätt så kändes det i alla fall tryggast att bada i poolen.

Medan jag skrivit detta, har min allkunnige man lyckats omfördela packningen så att ingen väska väger mer än den ska, i alla fall inte mycket mer...

Nu loggar jag ut och önskar alla trevlig helg. Vi hörs igen på andra sidan Atlanten!

Mina tankar är i första hand hos familjen Thorsell som i dag har begravt sin kämpe Albin. Jag är så ledsen att jag inte kunde vara hemma och ta ett sista farväl men jag vet att de har många fina vänner runt omkring sig och är väl omhändertagna.

Theater of the Sea

I dag har vi tagit hyrbilen och åkt en bit ut på Florida Keys för att besöka en park som tar hand om skadade Floridadjur, tränar de som låter sig tränas och visar upp dem.
Konceptet verkar helt okej och jag tänkte på Emelie hemma på jobbet som vurmar för delfiner. Det här hade hon velat se!

Blå papegojfisk och handikappad havssköldpadda med flytväst som hjälper den att hålla balansen i vattnet, trots att den saknar några kroppsdelar.

Guiden pratade alldeles för fort och ljust för att vi skulle hinna uppfatta allt. Den här sköldpaddan förstod vi i alla fall, är delvis blind och saknar en "arm".

Förutom delfiner har vi sett stora havssköldpaddor, barracudor, krokodiler och alligatorer, papegojor och papegojfiskar, sjölejon och leguaner.

Enligt guiden är barracudan nästan inte alls så farlig som man kan tro. Det är egentligen nästan bara om man har blänkande föremål på sig som den är väldigt snabb till att attackera. Men stick för säkerhets skull inte ner några fingrar eller tår i vattnet, även om ni inte har smycken på er...

Här matas hajar med (tår?) rå kyckling. Hajarna i djurparken är inte så stora som de blir ute i det fria. Det var läskigt att se med vilken oerhörd snabbhet och med vilket slukande ljud de försåg sig av godbitarna.

Det har inte varit alls lika varmt i dag som tidigare. Bara upp till 24 grader om man får tro temprometern i bilen. Vi har förstått att vi har haft en väldig tur med vädret. Så mycket värme som vi fått brukar det inte bjudas i januari.
Men i dag var det perfekt parkväder. Det ska bli spännande att höra hur Sjömarks haft det på Disney World också.

Theater of the Sea var inte så stort men bra uppbyggt för att tillbringa några timmar i. Besökarna fick följa ett program med visning av sköldpaddor och fiskar, papegojshow, delfinshow, sjölejonshow, en liten båttur bland delfinerna, en promenad med information om mangroveträd och slutligen möjlighet att bada bland de stora färggranna fiskarna och bli fotad tillsammans med en papegoja.
Irma hade tur och blev utvald till att få en puss av sjölejonet. Viktor var mest förtjust i papegojorna.

Här är den största papegojan, och den med starkast näbb. Han knäckte utan svårighet en makadamiannöt, som tydligen är de mest svårknäckta nötterna på julbordets gotteavdelning. En eloge till papegojtränaren som var tydlig, rolig och informativ och höll god publikkontakt.

Papegojshowens stjärna kunde både få ett hjul i rullning genom att gå baklänges och slå kullerbyttor.

Delfinshowen var en höjdare med två delfiner och två tränare som tillsammans genomförde en massa svåra nummer.

Sjölejonet hade en blänkande läcker päls och en trevlig, ganska läcker tränare...

...och faktiskt, är de väl ganska lika?

Under den korta båtturen fick vi sällskap av en skuttig delfin.

Mangroveträden imponerar på mig med sina trassliga rötter som ger skydd åt fiskyngel och som genom att sakteliga putta upp slam från botten, kan skapa hela öar av fast mark.

På vägen tillbaka åt vi på en restaurang som enligt egen uppgift serverade Florida Keys "freshest catch". Jag valde kokosfriterade räkor med currysås och det var fantastiskt gott. Klockan hann bli halv fyra innan vi åt lunch och frukosten intogs vid halv åtta. Det är tur att vi har så tåliga barn som klarar sig många timmar på en banan och två skumtomtar.

Det är vackert på Florida Keys. Någon gång skulle jag vilja cykla hela sträckan till Key West och njuta av vinden, vågorna och den fina sanden.

När vi kom tillbaka till Fort Lauderdale behövde vi äta igen. Vi hade bestämt oss för KFC men trots att vi körde runt och letade länge i regn och mörker lyckades vi inte hitta tillbaka till kycklingrestaurangen som vi sett tidigare. Det slutade med att vi hämtade mat på Taco Bell i stället. När Niclas gjorde en snabb sväng för att ta oss hem till lägenheten for några tacosar ut på golvet i baksätet. Barnen fick ett hysteriskt skrattanfall och Viktor satt och slängde ost genom fönstret för att rädda bilklädseln.
Nu ska vi försöka packa inför hemresan i morgon. Det blir ingen lätt uppgift.

Det snålas inte med såspåsarna vid avhämtningen på Taco Bell. Irma räknade till 34 stycken.

Pizza Hut

Lite på sniskan, men en väldigt typisk detalj i den amerikanska gatubilden.

Det här blev en skön, avkopplande dag. Familjen har badat på både för- och eftermiddagen och jag har fortsatt fylla på bloggen med bilder.
Efter vårt trevliga lunchbesök for vi bort till Sjömarks och tittade hur de bor och satt och pratade en stund på deras uteplats.

Sjömarks bor på Lafayette Motel.

Både Niclas och jag är fascinerade av kanalerna i Fort Luaderdale.

Och Viktor är fascinerad av de fina båtarna.

Sedan drog vi en repa bland de fina kanalhusen och insöp den amerikanska stilen. Många av husen ser ut som små slott med olika utbyggnader, stora fönster och imponerande entrépartier. Trädgårdarna är alla välskötta och vore det inte för de tydliga skyltarna om diverse larm och vaktbolag så skulle jag vara ytterligt frestad att spankulera runt och kika lite.

Jag har varit lös i magen men mått ganska bra ändå. Efter lunch medicinerade jag mig med Dimor och nu hoppas jag att middagen ska stanna kvar i magen över natt.
I morgon blir det mycket bilåkande och då är det ju trevligare att inte ha rännskita.

Middagen hade vi bestämt oss för att äta på Pizza Hut. Vi har flera restaurang- och cafékedjor kvar som vi inte testat än. Wendys, Dennys, KFC, Pizza Hut, Smoothie King och Starbucks är de viktigaste. Jag är rätt säker på att vi inte hinner beta av alla.
Pizza Hut hade vi sett utmed East Oakland Park Boulevard när vi åkte från Sawgrass Mills. Restaurangen låg dock längre bort än minnet placerat den och vi blev lite besvikna när vi klev in och upptäckte att det bara fanns pizza för avhämtning. Hur kall hinner en pizza bli i kofferten under en halvtimmes bilfärd?

Inte särskilt kall visade det sig.
Nu har vi redan slukat den. Det gick så fort att vi inte ens hann fota underverket med skinka och kycklingtopping, tjock, frasig botten och en smak utöver det vanliga.
Jag har frågat Viktor vilken pizza som var godast; Pizza Huts eller Paprikas och efter noggrant överläggande har han kommit fram till att Paprikas pizza i Cochabamba faktiskt var en aningens aning godare.

Niclas har gått iväg till affären för att köpa pålägg. Vi har två frukostar kvar innan vi åker hem.
Barnen tittar på ett ganska roligt program där två familjer tävlar i att gissa vad amerikaner svarat på olika frågor. En fråga kan till exempel vara "Varför skulle du inte vilja vara en ko?", "Vilken kroppsdel är en kvinna i bikini mest missnöjd med?" och "Vad vill rånaren inte se när han tagit sig in i ett hus". Det gäller att gissa vad de tio vanligast förekommande svaren är bland hundra tillfrågade.
Jag har för mig att det förekommit ett liknande program i Sverige någon gång.

Men nu måste vi snart gå och lägga oss. I morgon ska vi upp tidigt i förhoppningen att få se delfiner.
Innan mörkret kom och sa godnatt fick vi njuta av den här underbara solnedgången från balkongen.

Släkten är här

I dag har vi haft välkommet lunchbesök av kusin Marcus med familj.

Vi åt god lunch vid poolen, på Tiki-Bar.

Sysslingarna Irma och Elsa är oväntat lika. Irma är annars mer lik Niclas än mig, och Elsa mer lik sin mor än sin far, och ändå är det jag och Marcus som är kusiner. Hur går det ihop sig?

På bilden ovan syns Leopold, Wang, Marcus, Evald, Niclas, Elsa, jag, Viktor och Irma.

Tisdag

I dag har vi tagit det lugnt efter pannkaksfrukosten. Medan alla andra badat har jag plockat ut fler foton och konverterat dem med förhoppning att internet ska funka i lägenheten så att jag kan få in dem i bloggen.

Hotellen ligger på rad utmed vår strand. Närmast till höger är lägenhetshotellet där vi bor.

Hur mås det? Jo tack, bara bra!

"Personerna på bilden har inget samband med texten."

Det har varit perfekt väder. Varmt men inte för varmt. Det har inte blåst men ändå har några moln dansat förbi på himlen och gett välkommen skugga. Ett fågelsträck drog över poolen. Var det... kanadagäss? Nej, Sara identifierade de stora fåglarna. Hon kände igen dem från "Hitta Nemo". Pelikaner!

Pelikan

När pannkakorna sjunkit tillräckligt djupt gick vi till McDonalds tvärs över gatan. Viktor har växt på sig och åt upp nästan en hel Big Mac utan att be om en naturell.

Irma är uppklädd med flippflopps från Canchan i Cochabamba samt shorts, linne och skjorta från Sawgrass Mills i Florida.

Efter lunchen besökte vi på nytt affären Wings som säljer T-shirts, badkläder, klänningar och andra strandrelaterade produkter. Niclas hittade en snygg keps och jag ett hårspänne. Dessutom inhandlades diverse T-shirtar.

Efter "the golden wings" gick vi till beachaffären Wings.

Vi var nog lite paltkomiga efter maten för det tog lång tid i affären. Och sedan gick vi vidare till mataffären Winndixie och segade oss runt hyllorna där. Vi skulle egentligen bara köpa bröd, juice och vatten men det tog en oändlig tid och vi hade svårt att bestämma oss för vilka flingor vi skulle ha till yoghurten vi köpt tidigare. Jag blev helt dumsnål eftersom flingpaketen kostar mellan fyra och sex dollar och det slutade med att vi inte köpte några flingor alls.
Sjömarks var färdighandlade långt före oss och for tillbaka till sitt motell. Vi tog vägen förbi McDonalds på vårt återtåg till lägenheten och köpte oss var sin Sundae.
Sedan var barnen snabba ner till poolen igen och fick strax sällskap av Niclas medan jag stannade kvar och pysslade vidare med bloggbilderna.

På kvällskvisten for Niclas till en stor gitarraffär en halvtimma härifrån. Eftersom dollarn skenat iväg efter regeringsskiftet i Sverige så blir det nog ingen ny gitarr men Niclas ska i alla fall titta efter strängar, en sladd och ett axelband.

Guitar Center - vilket eldorado för en såń som Niclas!

Vi andra har myst i lägenheten med chokladkakor och språkförbättrande TV-program. Vi frossar i program som jag minns från min ungdom.
Huset fullt (med barnen "Tanner" och den snygge Joey), Fresh Prince in Bel Air (med Will Smith) och Viktors nya favorit: Alla älskar Raymond.