Det började för cirka två år sedan.
Vi var hembjudna till vänner på god mat och gott umgänge. Vi pratade och skrattade och halkade efter en stund in på reseminnen. Även om vi varit ute på en hel del resor så har vi bara hållit oss inom Europa. Våra vänner har gjort betydligt längre resor till flera olika världsdelar.
De nämnde att de börjat fundera på att någon gång åka tillbaka till Bolivia. Mikael är missionärsbarn och tillbringade stora delar av sin uppväxt där. Sara har jobbat i Bolivia med ett gatubarnsprojekt. Även Mikael har jobbat där och det var i Bolivia deras äldsta dotter, Alma, föddes. Nu hade de börjat tänka på möjligheten att återvända för att visa Alma var hon är född, för att hälsa på vänner och även passa på att turista lite.
-Wow, vad häftigt! Tänk att göra en sådan resa, utbrast vi.
-Jamen följ med oss i så fall, inbjöd våra vänner förbehållslöst.
I januari i år berättade Sara och Mikael att de bestämt sig. Till jul var det dags för den stora resan.Vi frågade om erbjudande som resesällskap stod kvar och det gjorde det naturligtvis.
Så medan de flesta andra i vår omgivning förbereder sig för att fira jul med allt vad det innebär av köttbullar, granar, knäck och hyacinter, så förbereder vi oss för vårt livs hittills största reseäventyr.
Vi har bokat biljetter, fyllt våra kroppar med allsköns vacciner, packat resväskorna och försöker ställa in oss mentalt på att fira både jul och nyår på betydligt sydligare breddgrader.
På torsdag bär det iväg.
