The New Miami Subs and Grill

Tre kloka huvuden försöker räkna ut hur många, och vilka mynt parkeringsmätaren ska matas med.

I kväll har vår familj åkt till Las Olas och promenerat en stund utmed denna vackra boulevard med alla sina kanaler, där det ligger en stor saftig båt utanför varje stor saftig villa.

Saftig villa.

Saftig båt.

En av de otaliga kanalerna. Det hade varit jätteroligt att titta på villor och båtar från vattenvägen och det går att lösa ett dagspass och åka vattentaxi hela dagen för att se mer, men vi prioriterade bort det till förmån för andra utflykter.

Vi promenerade i skymningen och lät oss imponeras av alla vackra, välskötta villor.

Månsken över Las Olas.

Och så var det här med middag. När menyerna visar maträtter som kostar över 20 dollar så blir man helt enkelt inte så sugen.
Det fanns gott om restauranger med mysiga uteserveringar utmed kanalerna men vi dissade samtliga och letade reda på ett billigare ställe på en mindre populär gata.
New Miami Subs and Grill hette det och verkar va en kedja.

Niclas åt gyros och barnen fish and chips. Jag var mest törstig. Nästa gång ska jag komma ihåg att beställa dricka utan is. Det var över halva glaset med is och både cocacola och sprite hade en otrevlig bismak av klor. Mikael och Sara berättade tidigare i dag att det var samma sak med drickan på Wendys.

Valet Parking

Lägenhetshotellet har betjänad parkering. Det känns som på film när vi svänger upp framför den stora entrén, hoppar ur bilen och lämnar över nyckeln till en kille som åker och parkerar och sedan förvarar nyckeln tills vi behöver bilen härnäst.
Men smakar det så kostar det.
8 dollar per dygn närmare bestämt. Vi har dock inget att välja på så det är bara att leka filmstjärna resten av Miamiveckan.

En livs levande papegoja håller parkeringskillarna sällskap de stunder de inte har fullt upp med att antingen springa eller köra bil.

Bad- och pratförmiddag

Sjömarks kom hit på förmiddagen och badade i både pool och hav tillsammans med Niclas och barnen. Jag är ingen badmänniska av stora mått men hade gärna doppat mig i poolen. Jag stack ner tån i vattnet och det var väldigt varmt och skönt.

Tyvärr har jag en sådan vecka när jag inte kan bada. I alla fall inte riktigt än.
I stället har jag åkt upp till tionde våningen och pratat med vår hyresvärd om Wifi och internet. Det finns ett oskyddat nät i byggnaden men det är svagt och opålitligt. Därför har Rebeccas man ombesörjt en egen internetuppkoppling med Wifi bara till uthyrningslägenheten. Tyvärr funkar det inte.
Det var väl inte så smart att sända mig som skickebud i dylika frågor. Jag fick information om att det ska finnas en extra kod som ska knappas in men när jag vidarebefordrade upplysningen till Niclas så var det ju inte det som var problemet.

Hursomhelst så fick jag en trevlig pratstund med Rebeccas man Diplomaten som började med en noggrann redogörelse för sin nyligen genomförda ögonoperation. Sedan pratade vi en stund om hans yrkesliv som amerikansk diplomat i Indonesien, Holland och en massa andra europeiska länder. Därefter kom deras katt Tito och hälsade på mig i samma stund som Rebecca kom från duschen så att jag fick framfört mitt ärende.

Våra hyresvärdars lägenhet ser ungefär ut som vår men liksom ännu mer. Den är större, har inglasad balkong och är full av vräkiga inredningsdetaljer i mestadels svarta nyanser, och torkade blommor. Över det svarta matsalsbordet hänger en gigantisk ljuskrona.

Jag har också hunnit konversera reparatören som kom till vår lägenhet för att titta på den läckande AC:n. Han kommer tillbaka på måndag för att byta ut anläggningen.
Vi pratade mest väder. Mannen berättade att det ska bli bättre väder. Sommarvärme är utlovat så här mitt i vintern, och det ska bli mer sol och mindre vind.
Det är faktiskt riktigt blåsigt och går stora vågor nere vid stranden. Niclas och barnen vill köpa en magsurfingbräda så att de kan utnyttja vågorna ordentligt.

Viktor (längst till vänster), Irma (i blå bikini) och Niclas (vänd häråt) i vågorna.

Lägenheten i Fort Louderdale

Nyvaken

Vi har nyss ätit frukost (rostat bröd med ost och stekt ägg och så juice till det). Nu skrotar vi runt i lägenheten i väntan på att lyckas få kontakt med Sjömarks för att höra om de vill komma till oss och bada i dag.

Flygningen mellan Lima och Miami var helt problemfri. Det var mycket säkerhetskontroller i Lima och Micke åkte som vanligt på en slumpmässig extrakoll. Allas handbagage kollades en extra gång vid gaten innan vi gick ombord på planet, trots att en vanlig kontroll också gjordes när vi klivit av planet från La Paz och aldrig var utanför säkerhetszonen.

När vi landat och visat passen för en trevlig amerikan som applåderade oss varje gång han lyckats ta våra fingeravtryck och fotat oss och när vi visat och fått godkänt på införseldeklarationen, gick vi för att hämta ut en hyrbil som Niclas bokat redan hemifrån. Det slutade med att han blev övertalad om att uppgradera till en lite större bil (årsmodell 2015 enligt uthyraren). Det var bra för det hade varit svårt att få plats med resväskorna annars.

Vår hyrbil.

GPS:en i Niclas mobil guidade oss till vårt lägenhetshotell. På vägen stannade vi och åt på McDonalds och köpte frukost. Det var nästan en liten chock att se prisskillnaden mot Bolivia. Skinkskivorna kostade 3,49 dollar. Vi har inte hunnit kolla vad dollarn står i nu. Förhoppningsvis har kronan stärkts en aning sedan beslutet att ställa in nyvalet, men runt 8 kr skulle jag gissa.

Det är betydligt större utbud på Pringlessmaker i USA.

Vi har hamnat i ett område med restauranger, tandläkare, tatuerare, nagelsalonger och plastikkirurger. Vägarna kantas av palmer och det är grönt och fint. Vi åkte igenom ett villaområde där många av husen var typiskt amerikanskt julpyntade med massor av ljusslingor, tomtar, lysande grisar och med tomten och hans flygande renar på taket.

Lägenhetshotellet Ocean Manors.

Fontänen i mitten av rundeln utanför entrén till lägenhetshotellet.

Restaurangen på lägenhetshotellet heter Tokyo Blue och serverar bland annat sushi. Vi kommer inte äta här för priserna ligger högt över vår budget.

På Ocean Manors möttes vi av Rebecca som hyr ut lägenhet nr 609 till oss. Hon bor själv några våningar högre upp. Hon visade oss hur det mesta fungerar. AC:n i vardagsrummet, där barnen sover i en bäddsoffa och en extrasäng, fungerar inte, men vi kan använda systemet i sovrummet och låter dörren stå öppen.

Förutom vardagsrum och sovrum finns ett litet kök med två ugnar, micro, en seg spis, kyl och frys och avfallskvarn, och ett badrum med dusch i badkaret. Utanför badrummet är en liten alkov med ett extra handfat.
Inredningen går i vitt och svart och känns på nåt sätt ganska amerikansk med mycket speglar, stora bordslampor och mjuka slukande skinnsoffor.

Vardagsrummet med bäddsoffan under den röda tavlan. Skrivbordsstolen har inget skrivbord att samsas med men fungerar som lekplats åt rastlösa barn.

Vardagsrummet med matplats kring den svarta glasbordet. Längst bort är entrédörren och strax till vänster ligger köket.

Köket är litet och fullt av överraskningar. När jag försökte släcka lampan över köksbänken startade avfallskvarnen. Brödrosten funkar bara om lampan är tänd, och då bara i ett visst uttag. Lådorna till vänster går bara att dra ut en decimeter, sedan tar kylskåpet i. Diskmaskinen låter som nattåget till Kiruna.

I badrumstaket sitter en doppvärmare. Jag har förstått att vi har en fantastisk tur med vädret. I vanliga fall är Floridavintern inte alls så varm.

Badrummet är helt okej. Det tog ett tag att hitta spolknappen till toaletten som sitter gömd bredvid det dubbla duschdraperiet. Notera utformningen av de runda kranarna på handfatet. Det är likadant i duschen. Försök få grepp om dem med tvåliga händer.

När jag duschade av mig resdammet i går kväll upptäckte jag att de runda kranarna (olika för varmt och kallt) inte går att vrida på med tvåliga händer. Knappt ens med blöta. Jag förstår inte hur designern tänkte när han utformade helt runda kranar utan greppmöjligheter.
Märkligast är ändå att slänga toapappret i toalettstolen i stället för papperskorgen bredvid. Efter tre veckor i Bolivia sitter vanan hårt.

Vi har alla sovit hyfsat i natt. Irma drog nitlotten som hamnade i utdragssoffan. Fjädrarna känns genom madrassen. Å andra sidan fick hon täcket och Viktor fick sova under ett dubbelvikt lakan.
Niclas och jag delar på den stora dubbelsängen där nog båda barnen också skulle få plats om det kniper.

Vi körde på med kylan i går kväll så att vi kunde stänga av den under natten och slapp det susande ljudet.
Innan vi la oss gick vi en liten sväng i det närmaste området. Nu vet vi att lägenhetshotellet har pool och ligger precis vid stranden. I kvarteret finns en livsmedelsbutik och McDonalds. Men där har vi ju redan ätit en gång...

Den närmaste utsikten från lägenhetsbalkongen.

Det finns mycket palmer här, precis som i Cochabamba. Den här sorten har jag dock inte sett tidigare.

Dödens väg

Mountainbike på dödens väg. Rulla ner för en begsväg 65 km och 3500 meters höjdskillnad med stundtals smal väg med stup på uppemot 1000 m på sidan. Det var den saken jag hade på min "att måste göra-lista" men det var nära att det inte blev av. Men efter en del strul och letande hittade vi äntligen ett företag som verkligen gjorde turer på självaste nyårsdagen. De flesta körde inga turer då och det var den enda dagen vi hade till förfogande.
Vi började på 4700 meters höjd och slutade på 1200 m. Mellan etapp 1 som gick på asfalt och etapp 2 som är den man kallar Dödens väg åkte vi bussen där det gick lite uppför några km.
Tyvärr så blev inte höjdkänslan så stor då det mestadels var så molnigt att istället för stup så såg man bara dimma men ibland så fick man se en glimt av hur det såg ut. Det var dock en grym upplevelse som jag skulle kunna göra om många gånger!
Väl nere så fick vi duscha, äta och bada på ett hotell i amazonas djungel! 

En av våra två guider.

Mikael redo för avfärd.

En av deltagarna som var en van mountainbikecyklare.

Etapp ett slingrar sig ner i dalen.

Selfie.

Vattenfall.

Stup efter en spektakulär kurva. Man ser vägen vi kom från på andra sidan.

Från andra hållet. Här lär det vara en fantastisk vy ;)

Mikael vi ett vattenfall.

Jag vid vattenfallet.

Längre ner var vi under molnen, där var det dock inte så branta stup.

Jag med en cocaodling i bakgrunden.

Mat efter turen med deltagarna, ett brasilianskt par, ett bolivianskt par och en tysk tjej och jag Mikael.

Relax i och vid poolen.

Flyg till Lima

Det är varmt ombord på planet. Som en föraning om Floridas värme. Jag mår inte så bra om det är för varmt. Men just nu längtar jag efter allt som är varmare än 10 grader inomhus.

Incheckning gick bra. Enda kruxet var att jag inte tänkte mig för när jag fyllde i några formulär. Jag råkade skriva tilltalsnamnen på familjemedlemmarna, istället för de namn som står först i passen. Det gick dock rätt snabbt att skriva nya med namnen Ingemar, Kurt och Gunhild i stället.

Säkerhetskontrollen var noggrann. Det förekommer troligen ganska mycket smuggling och nationell drogpolis gick igenom allt handbagage. Sjömarks fotboll fick inte följa med. Irmas små inslagna armband var på vippen att få stanna kvar de också. Det såg klart väldigt suspekt ut med fem lagomdosstora juklappspapprade paket. Irma fann sig och visade sitt armband för att förklara men polisen öppnade ändå ett av paketen och tittade dystert på de andra, lika vältejpade presenterna. Den ena polisen fann då på råd och gick iväg och hämtade en ask narkotika, luktade på innehållet och jämförde sedan med hur Irmas armband luktade. Uppenbarligen var det skillnad för hon fick lägga ner sina paket igen.

Min väska fick märkligt nog ingen noggrann undersökning. I stället för att packa upp och undersöka varenda pryl öppnade polismannen bara dragkedjan, kikade ner, tog upp Björn Hellströms "Gräddhyllan" och bläddrade igenom den. Sedan var han nöjd.

Mikael och Agnes har just passerat säkerhetskontrollen i La Paz.

Ombord på planet visar de "Just Kidding", ett engelskspråkigt program med barn som utför diverse dolda kameran-bus. Perfekt program för barn och vuxna med barnasinnet kvar.

Viktor sover, Irma försöker sova, men så får vi juice och en muffins så hon ger upp sina försök. När fasten seatbelts-skylten börjar lysa och planet hoppar till dricker vi snabbt och rutinerat upp juicen för att undvika turbulensspill.

Planet mellan La Paz och Lima.

Framme i Lima fick vi lite väntetid. Viktor spelar nintendo medan Agnes tittar på.

Mikael råkade ut för en extra noggrann säkerhetskontroll inför vidare resa till Miami.

Adjö Bolivia

Klockan är strax fyra fredag morgon och vi sitter i hotellreceptionen och väntar på vår transport till flygplatsen.

Nu säger vi hejdå till Bolivia och styr kosan mot Miami via Lima.

Det känns faktiskt skönt.
Jag trivdes bra i Cochabamba men La Paz är verkligen en ganska ogästvänlig plats. Höjden, kylan, det grå och smutsiga.

Höjden har inte haft samma uppenbara påverkan på oss den här gången men Irma har haft värk i knä och vrister och det härrör troligen från höjden.

Kylan, och det faktum att det nästan är kallare inne än ute, kontrasterar så mot den sköna, ibland för höga värmen i Cochabamba.
Jag har sovit bättre de sista nätterna, med pyjamasbyxor, lång flanellskjorta, fleecetröja, raggsockor utanpå ullsockar, mössa och vantar.
En av de saker jag och Viktor pratat om att vi längtar efter när vi kommer hem, är att kunna ta på sig varma kläder på morgonen.

Vi har mött många vänliga, tillmötesgående och omtänksamma bolivianer även i La Paz men jag lyssnade på några av de svenska rosa bussresenärerna på hotellet i går kväll.
Två killar hade läst boken "El Choko" om en svensk som åkt fast för knarksmuggling och suttit många år på fängelset i La Paz (samma bok som Niclas läst), och beslutat sig för att titta på fängelset. I parken utanför blev de jagade av en storväxt bolivian med järnrör som skrek "gringos" efter dem. Vakterna utanför fängelset såg det hela men gjorde ingen ansats att ingripa. Och det var ju inte deras uppgift heller.

Än värre var det för den svensk som gick ut själv på nyårsafton. Han blev överfallen, sprayad med pepparspray och rånad, på samma gata som hotellet ligger.
Niclas gick också ut en sväng på egen hand men vände snabbt tillbaka när han såg hur folktomt det var på gatan.

Svenskarna fortsatte att prata om La Paz och menade att det är världens farligaste stad och att svenska UD avråder från att åka taxi i staden eftersom risken att bli rånad, våldtagen och/eller kidnappad är så stor.

Det enda vi blivit av med är en byxknapp. Den tappade Sara på toa på Dumbo. Den rullade in till hytten bredvid och när personen där inne gått ut hade hon tagit med sig Saras knapp.

Vi tackar Gud som hållit sin beskyddande hand över oss i Bolivia och ber om samma beskydd under den fortsatta resan.

Duvslag

Till Irmas stora förtjusning gick vi till Plaza Principal efter långlunchen på Dumbo, för att mata duvorna.

Det visade sig att Viktor otippat var den störste djurvännen. Han hade upp till fyra duvor som åt från hans händer samtidigt.