Blanketter

Dessa blanketter!

Inte nog med att det står så smått att man skulle behöva förstoringsglas, man ska skriva smått också. Jag har en lite för grov penna för de små bokstäverna. Bolivias blanketter som är på bilden har ganska generösa rutor om man jämför med Perus trots allt

Snart är väntan över

Efter natten i VIP-lounchen gick jag och Sara till informationen för att se om det resebesked vi fått i natt skulle bytas ut mot boardingpass. Det visade sig att vi inte hade fått några platser reserverade på planet och väskorna var inte adresserade heller.

Rossilla fixade platser (om än utspridda i planet) och hittade alla våra väskor och såg till att de skulle komma med vårt plan.
 

Flighten vi fick åka var en rundtur så vi får landa i Santa Cruz också vilket gör att resan tar 5 timmar istället för 2, men snart är vi i Bolivia! Då återstår bara en åttatimmars bussresa till Cochabamba :-) men den tar vi på måndag. 

VIP-lounge

Vi har hamnat i VIP-loungen på flygplatsen i Lima i väntan på nästa flight. Den ska gå tjugo över tio, lokal tid.
Vi fick erbjudande om att sova på hotell i stället men då hade vi varit tvungna att checka ut och sedan in våra väskor och det var en halvtimmas transport till och från hotellet så vi hade bara kunnat sova i tre timmar.

I loungen har vi tillgång till dryck, snacks och nu även frukost. Vi har försökt sova så gott vi kan i fåtöljer vi lagt beslag på. Det finns vilfåtöljer också och Irma har sovit en bra stund i en sådan. Jag har försökt men jag fryser av luftkonditionering och det är lite för mycket ljud.
För övrigt roar vi oss bäst vi kan i väntan på flyget.

Tyvärr är det ingen liten nätt tvåtimmarstrip kvar, vilket vi haft om flighten från Miami gått i tid. Nu ska vi istället flyga över Santa Cruz och resan till La Paz kommer ta sex timmar.

Jag är fortfarande nervös inför att kliva ur planet på 4200 m höjd. Förutsättningarna är inte optimala nu när vi sovit för lite.

Lima

Klockan är två i Lima (åtta i Sverige) och nu står vi i en liten trång gång strax utanför planet och inväntar information om vart vi ska ta vägen härnäst.

Den här flygresan var nog den värsta jag varit med om. Vi hamnade allra längst bak i planet och det blev extremt skumpigt. Dessutom satt vi precis bredvid toaletterna och alla var uppenbarligen inte fräscha i magen. Spolandet i toaletten och plingandet i högtalarna som berättade för flygvärdinnorna att någon passagerare påkallade deras uppmärksamhet, väckte mig hela tiden och var ytterst irriterande.

En som däremot njöt av hela resan och tyckte att det var så mysigt så att få sitta tryggt mellan sina föräldrar, var Viktor som sov nästan hela resan. Det var till och med svårt att väcka honom när maten kom.
Och den sega kycklingen med ben och brosk, slemmig sås, oätliga grönsaker och kompakt potatismos var sannerligen inget att hålla sig vaken för.

Nåja, nu är vi i alla fall i Lima och förhoppningsvis kommer vi vidare härifrån till La Paz.

Flygstrul

Flyget till Lima försenat. Efter en stund så är det trasigt så nu väntar vi på ett annat plan och en annan gate. Anslutningsflyget till La Paz kommer vi missa så det blir en lite senare ankomst till Bolivia. Fortsättning följer...

Flygplatsmat

Klockan är kvart i kvart i två (amerikansk tid) och vi har checkat in våra väskor och hittat ett center med diverse mat.
Jag äter sushi (8 bitar för 7.37 dollar) med krabba, gurka och avokado. Det är snäll wasabi och jättegod inlagd ingefära. Jag är lycklig.

Övriga sällskapet har hittat mat på Burger King. Viktor dricker en mellancola. Alma och Micke hugger in på var sin burgare.

Expediten som servade Niclas frågade om Kids Menu var till en flicka eller pojke och Niclas förklarade:
-Det är en tjej, hon heter Irma precis som du!

Mer bad

Klockan 12 (amerikansk tid) checkar vi ut från hotellet och får transfer till flygplatsen.
Barnen badar lite till och vi andra njuter av solen som hittat ner till poolområdet.
Klockan är kvart i elva och trots att jag sovit en del i natt känns det ändå mer som eftermiddag än förmiddag i kroppen.

Flowers in Florida

Nu har vi tagit vår morgonpromenad i närområdet. Det verkar mest vara hotell och bostäder och en stor fastighet med fertilitetsklinik och andra hälsorelaterade mottagningar.
Vi hittade ett litet café som sålde kubanskt kaffe, friterade bakverk och dyr men äkta glass. Barnen fick glass.

Jag har fotat lite av växtligheten. Det finns jättefina julrosor utanför hotellet, och palmer och bougainville och gräset är någon växt som är hård att gå på. Vanligt gräs kan inte växa här i det varma klimatet förklarar våra guider.

Morgondopp för vissa

Hotellet här i Miami har pool. Barnen har badat, alla utom Viktor, vars väska försvann på flygplatsen i London. Solen når inte ner till poolen på morgonen så det var rejält kallt.

Irma tar nu en värmande dusch och barnen Sjömark har äntligen lyckats komma in och värma sig på hotellrummet efter att ha råkat låsa ute sig med  nyckelkorten kvar inne på rummet.

Om en liten stund tar vi en promenad i det närmaste kvarteret och får lite rörelse innan det är dags att flyga vidare.
Till Lima ska det ta ungefär sex timmar och sedan ytterligare två till La Paz.

Amerikansk frukost

Nu hoppas vi att vi lyckats ställa om dygnet. Vi var framme vid hotell Quality Inn vid cirka halv 12 (halv sex på morgonen, svensk tid). Irma är den som sovit mest på planet, tre-fyra timmar men ändå den som sovit skönast i natt.

Nu intar vi amerikansk frukost. Niclas och barnen äter tjocka våfflor med sirap och Niclas provar färgglada sockerflingor. Det finns kokt ägg och runda och fyrkantiga platta bitar av äggröra/omelett (som efter att Niclas provsmakat, visar sig vara stekt äggvita och stekt äggula var för sig), skinkrullar och rostebröd.
Jag har ingen riktig matlust men har hittat en banan i hälsohörnan, och ett glas äppeljuice.

Alla glas, bestick och tallrikar är av plast. Ljudnivån är betydligt högre än på svenska hotellfrukostar, men också hjärtligare.


Innan vi går från frukosten delar 
Viktor och jag på ett rostat bröd.
-
Men mamma, det är ju socker på den här också, utbrister 
Viktor. 
Och minsann, ytan är sockersprayad för att ge den rätta, rostade färgen.


Vi ser en familj som sitter med ett berg av munkar framför sig, och det är inte alls svårt att förstå varför amerikaner har en viss rondör.

Sockerstinna

Den första frukosten i USA var en sockerchock utan like. Det var väl
bara det kokta ägget och skinkan som stod för en långvarig mättnad. Det
ska dock inte förnekas att nygräddade amerikanska våfflor med sirap och
grädde var gott!

Kommer vi in i USA?

Det är inte lätt att komma in i USA. Klockan är kvart i fyra på natten, svensk tid och vi har tio timmars flygresa över Atlanten i kroppen.

Flygplatsen är stor och vi har gått en bit för att komma till ett gäng automater där vi fått passen scannade, lämnat fingeravtryck och blivit fotade. Sedan fick vi var sitt kvitto med eller utan ett stort svart kryss på. I vår familj blev bara Irma godkänd.

Nu står vi i en evighetskö för passkontroll för dem som inte blev godkända.

Niclas har fått mail om att en av våra väskor kommit bort. Med lite flyt så hinner vi få den innan vi far vidare i morgon.

Checkat in på det stooora planet

Wow!

Med fem minuter till godo hann vi till gaten. Det blev allt lite stressigt och det blev inte bättre av att vi blev tvungna att passera ytterligare en säkerhetskontroll. Här var de betydligt noggrannare än på Landvetter och Agnes, Arons, Viktors och min väska fick en extra genomgång. Aron blev tvungen att dumpa en liten vattenpistol som han packat ner i sitt handbagage.

Wow!

För första gången i livet sitter vi i ett transatlantiskt plan. Ett Boeing 777. Familjen Zettervall är vederbörligen imponerad.

Det första vi fick se när vi klev ombord var första klass. Alla förstaklasspassagerare har ett eget litet krypin. Så coolt!

Sen kom vi fram till våra platser. På varje säte låg det ett litet paket med en filt, ett par hörlurar, en tandborste och tandkräm. Och vill man är det bara att säga till en flygvärdinna så får man ett par sockar och en ögonbindel.

Barnen har slagit på sina små TV-skärmar och botaniserar bland över 100 filmer, många nya filmer som tex "Dawn of the Planet of the Apes", "Edge of tomorrow" och "Guardians of the Galaxy".

Nu far vi snart upp i det blå. Jag lär se på film så mycket jag orkar!

Första etappen

Nu har vi klarat av vår första etapp på resan och landat i London. Det var lite skumpigt på grund av häftiga vindar.

När vi klivit in i planet och hittat våra platser tittade Viktor i fickan framför sig och såg något färgglatt.
-Åh, godis! utbrast han förväntansfullt men fortsatte strax...
-Äh, det var bara en spypåse.

På grund av de kraftiga vindarna har vi blivit tvungna att ligga på vänt och cirkla över London innan det blev vår tur att landa på Heathrow. Nu har vi en timma i stället för två tills planet till Miami lyfter. Utsikten över London var dock trevlig så förhoppningsvis kompenserar den lite stress.

Niclas är hungrig och hoppas att vi ska hinna slänga i oss lite fish and chips utmed vägen men vi andra är lite tveksamma till om tiden räcker.

Redo

Torsdag morgon, familjen Zettervall äter frukost och packar de sista grejerna inför resan. Förhoppningsvis är inget glömt.
Niclas har tänt en brasa och vi stoppar fickorna fulla med näsdukar och allergimedicin.

Vi loggar ut och startar resan med snälle svärfar som skjutsar till flygplatsen.

Mot nya äventyr

Det började för cirka två år sedan.
Vi var hembjudna till vänner på god mat och gott umgänge. Vi pratade och skrattade och halkade efter en stund in på reseminnen. Även om vi varit ute på en hel del resor så har vi bara hållit oss inom Europa. Våra vänner har gjort betydligt längre resor till flera olika världsdelar.
De nämnde att de börjat fundera på att någon gång åka tillbaka till Bolivia. Mikael är missionärsbarn och tillbringade stora delar av sin uppväxt där. Sara har jobbat i Bolivia med ett gatubarnsprojekt. Även Mikael har jobbat där och det var i Bolivia deras äldsta dotter, Alma, föddes. Nu hade de börjat tänka på möjligheten att återvända för att visa Alma var hon är född, för att hälsa på vänner och även passa på att turista lite.
-Wow, vad häftigt! Tänk att göra en sådan resa, utbrast vi.
-Jamen följ med oss i så fall, inbjöd våra vänner förbehållslöst.

I januari i år berättade Sara och Mikael att de bestämt sig. Till jul var det dags för den stora resan.Vi frågade om erbjudande som resesällskap stod kvar och det gjorde det naturligtvis.

Så medan de flesta andra i vår omgivning förbereder sig för att fira jul med allt vad det innebär av köttbullar, granar, knäck och hyacinter, så förbereder vi oss för vårt livs hittills största reseäventyr.
Vi har bokat biljetter, fyllt våra kroppar med allsköns vacciner, packat resväskorna och försöker ställa in oss mentalt på att fira både jul och nyår på betydligt sydligare breddgrader.

På torsdag bär det iväg.