Siesta

Mikael har lagat lunch till oss. Makaroner med rökt bacon och stekt ägg. Sara har blandat till en god sallad med majs, tomat och gurka.

För att slippa för många dåliga magar ska man lägga grönsakerna i ett vattenbad med några speciella steriliserande droppar först, sedan skölja av dem i dricksvattnet innan de kan ätas. Det är inte som hemma där jag bara sköljer gurkan under kranen innan den är ätbar.

Niclas satte ord på våra känslor när lunchen kom på bordet: -Det är som att resa med all inclusive!

Efter lunchen tar vi siesta. I dag skiner solen för fullt och det är riktigt varmt. Jag gissar på 30 grader. Sara gör lite julförberedelser borta i deras kök. Jag sätter mig på altanen för att vila efter disken.
Solen gassar och en lockande doft av nykokt knäck sprider sig över Svenska Skolan.

Kyrkogården

Idag har vi varit på kyrkogården och träffat Ruth och en del barn som Fanica-projektet jobbar med. Det är inga gatubarn men barn som är i riskzonen för att hamna där.

Här på kyrkogården får de läxhjälp men den främsta orsaken är att jobba. De går runt och skaffar jobb av anhöriga till de döda. Uppgifterna kan vara att putsa och städa graven, vattna blommorna men också att be eller spela för de döda. På en dag kan de tjäna mellan 25-50 bolivianos vilket kan vara familjens enda inkomst.

De finaste gravarna för de rika är små hus som förmodligen är finare än de husen där de här barnen bor i.

Längst bort på kyrkogården hittar vi de fattigas gravar.

Den här killen är fem år. Det är från den åldern de börjar här. Vanligtvis är så unga barn tillsammans med äldre syskon men denna killen är här med sin pappa. Han har problem med alkohol och jobbar med att tvätta bilar utanför kyrkogården.

Denna tjejen är 15 år och äldst här. Hon har varit här sedan hon var fem år.

Vi delar ut lite drickyoghurt till barnen som vi hade med oss. Ruth säger att hon aldrig ger barnen pengar.

---

Lördag morgon

Klockan är kvart över nio och nästan hela sällskapet har gett sig iväg för att besöka kyrkogården i Cochabamba. Där jobbar det många barn och Fanica-projektet bedriver läxhjälp bland barnen där. De flesta av kyrkogårdsbarnen lever inte på gatan men är i riskzonen för att rymma hemifrån så Ruth försöker arbeta så mycket förebyggande som möjligt.

Fanica-projektet har egentligen gett barnen jullov nu men vi ska ändå få åka dit för att se lite hur det ser ut och få dela ut något gott att äta till varje barn.

Niclas är fortfarande inte bra i magen men hoppas att han är tillräckligt bra för att kunna vara med utan att behöva gå på toa.
Viktor är något sämre så jag stannar kvar med honom på Svenska Skolan.

På toa

Det finns vissa nackdelar med att ha en toalett som är lika mycket utomhus som inomhus.

Badrummet vi använder har visserligen fyra väggar, tak, golv och en dörr utan handtag, men det är oisolerat och dragigt. Bra om föregående besökare lider av magproblem, men inte så bra när det drar om stjärten.

En annan nackdel är att det kan komma krypandes en spindel när man sitter där i godan ro. En spindel som är stor som en fembolivianos.

Det kan också vara som i kväll, när jag gick på toa efter vårt fredagsmys och det plötsligt kravlade en gråsugga, stor som en mindre wienerkorv precis framför mina fötter. Ja, jag överdriver lite grann, men det var sannerligen den största gråsugga jag sett.

Nu bor den i gråsuggehimlen, kanske tillsammans med den märkliga långa, smala, bruna masken som ålade runt i toastolen när jag lyfte på locket en annan dag.

Klippning och mer shopping

I eftermiddag (fredag) har Sara och jag gjort en favorit i repris och tagit med oss Alma och Irma in till stan. Den här gången åkte vi dock inte till canchan utan till Plaza Principal (vilket innebär huvudtorget mitt i stan). Vi har spankulerat i kvarteren bakom posten där man i första hand kan köpa silversmycken men också mycket hantverk.

Irma och Alma har köpt armband och souvenirer. Alma köpte en jättefin gubbkeps till sig. Jag hittade örhängen, en svart och grön alpackatröja och en lagomstor väska som förhoppningsvis kan ersätta kaffepåsväskan jag brukar ha till kyrkan. Jag gillar verkligen min gröna kaffepåsväska som jag ropade in på missionsauktion i Skälvums missionshus för många år sen, men nu börjar handtagen gå sönder.

Sara tittade på ett par jättefina sandaler och provade ut rätt storlek men i en rätt gräslig ljusturkos färg. Försäljerskan gick iväg för att hämta ett par svarta på lagret och det tog jättelång tid innan hon kom tillbaka. Sara misstänkte att när det tog så lång tid så innebar det att det inte fanns några svarta i rätt storlek, och mycket riktigt - efter en evighetslång väntan kom expediten tillbaka och beklagade att de inte fanns.

När vi var framme på stan passade vi på att beställa tid för massage åt Sara och mig, och nagelpyssel till tjejerna. På måndag ska vi få njuta ordentligt.

Sara hittade också en frisör så jag klev in och satte mig i en stol där. En blonderad kvinna tog fram saxen, ströp mig nästan med skynket man brukar få över axlarna (Sara fick förklara att hon måste lossa lite runt halsen) och med teckenspråk förklarade jag hur jag ville ha det.

Det tog bara tio minuter att klippa fram en page med lätt uppklippt nacke. Under tiden diskuterade mitt sällskap frisörskans maskulina drag. Jag hade svårt att tro att kvinnan som klippte mig inte var en kvinna men när Sara påpekade att hen hade snopp fick jag se mig överbevisad.

Tänk - i dag har jag blivit klippt av en transvestit för 25 bolivianos i Cochabamba och det tog bara tio minuter.

Bilderna visar ännu en vacker växt som man ser på många murkrön här, och Irma som är på shoppingtur i centrala Cochabamba.

Gamla bilar

Det rullar många gamla slitna bilar här. Tydligen så importeras en del gamla bilar från Japan. Det finns firmor som fixar så att de blir högerstyrda.
Bilderna är från en taxi vi åkte idag. Det finns en del nyare taxibilar men de flesta är äldre.
Här åker de flesta taxi ofta då det är väldigt billigt, således finns det väldigt många taxibilar. Ändå lyckades jag och Micke åka med samma taxi till och från Canchan häromdan.

Lunchbesök

Familjen Osvaldo är här på lunchbesök. Micke har varit iväg och köpt fyra stora familjepizzor. De bolivianska pizzorna är väldigt goda. De påminner om dem vi är vana vid i Sverige, men inte lika fettdrypande.

Till efterrätt har Osvaldos fru Vivi med sig en hembakad mörk chokladkaka som vi avnjuter med glass. Den är helt fantastiskt god, krämig och rik och lagom söt.
Vivi är utbildad konditor men med tre barn har hon inte haft möjlighet att arbeta. Det är ovanligt att kvinnorna arbetar. Det tar tid att sköta hemmet (man tvättar till exempel nästan alltid för hand), köra barnen till och från skolan och dessutom ska hon köra mat till skolan till barnen vid lunch.

Med vårt västerländska synsätt är det lätt att ifrågasätta deras prioriteringar. Vore det inte bättre att skicka med barnen en smörgås, låta frun jobba och ha råd att köpa en tvättmaskin? Jo, kanske det, men det är inte särskilt gott om jobb.

Inbrottsskydd a la Bolivia

Ingjutet högst upp på muren till många tomter syns det här effektiva inbrottsskyddet.
Bolivianerna är rent generellt väldigt bra på att ta tillvara, återvinna och reparera. Men det handlar nog mer om ekonomi än miljötänkande. Det är väldigt skräpigt i staden och utmed vägarna.

Blommande träd

Det finns en avlång park med lekplatser i varje ända, precis intill Svenska Skolan där vi bor.
I och runtom parken växer många vackert blommande träd. Här följer ett smakprov.

På den första bilden sitter Viktor på en bänk under ett intensivt gulblommande träd. Jag vet inte vad det heter. Det finns ännu större exemplar än det på bilden.

Den andra bilden är en närbild på en buske med gracila gula blommor som doftar gott när man kryper nära med näsan.

Tredje och fjärde bilden visar ett litet träd med bjärt röda blommor i annorlunda form. De hänger ner som lockande julkulor och vore jag en liten kolibri skulle jag inte kunna låta bli dem.

På bilderna fem, sex och sju syns ett häpnadsväckande träd, helt översållat av starkt röda blommor. Även bladen är fantastiskt vackra och påminner om krukväxten vi i Sverige kallar Rör-mig-ej.

Åttonde och nionde bilden är jacaranda. De är tyvärr nästan överblommade nu men jag kan föreställa mig hur vackert det är när dessa stora träd täcks med ljuslila klasar.

På bilden med Irma är ett formklippt träd, utan blommor.
Utmed gatorna här är det mycket formklippt och tuktat. Det är så fint tycker jag, och så roligt att man även i ett av världens absolut fattigaste länder lägger energi på ren ögonfröjd.

På sista bilden ser ni blommande bougainville. De används ofta som höga häckar precis innanför muren till fastigheten. Runt en stor del av Svenska Skolan går till exempel en bougainvillehäck, men den är så ordentligt tuktad att den bara blommar med några härliga kaskader där den slingrar sig över taket.

Hibiskus

Jag måste visar er lite bilder på hibiskusen här i Cochabamba.
Som blivande odlingsnörd (jag odlar faktiskt inte särskilt mycket än, och krukväxter ska inte alls räkna med att leva länge hemma hos mig) så blir jag helt betagen när jag ser dessa stora, vackra blommor. Och att de inte växer som små svårhanterliga krukväxter utan som rejäla buskar och till och med träd gör mig alldeles förundrad.

Tårar

Det är fredag förmiddag. Familjen Sjömark har åkt ut en sväng på stan och familjen Zettervall stannar kvar på Svenska Skolan och vilar.

Niclas är fortfarande kass i kistan. Tydligen kan man råka ut för någon slags amöbor (det var ett ord rättstavningsprogrammet i min telefon inte kände till. Den föreslog Malmöbor...) som gör en sjuk och då blir man inte bra utan medicin. Vi avvaktar lite till, men går det inte över snart får han lämna in ett prov.

På bilden ser ni Niclas äta en minibanan till frukost. Bananer ska ju ha en stoppande effekt. Vi andra kalasade på underbart smakrik och god mango. Sara köpte tre st för fem bs på canchan i går. Och de är också mycket större än de man kan hitta hemma.
Viktor mår inte heller bra. Han började frysa när vi var på jultablån i går kväll och nu har även han ont i magen och utsot. I och med att mina två herrar delar rum så hoppas jag ändå att det är ett virus, för även om vi andra löper större risk att smittas så känns det som om det skulle vara snabbare överståndet än några läskiga amöbor.

Irma och jag går här och gråter. När min telefon hittade internet vid frukosten fick jag veta att kämpen Albin gått bort. Albin är min härliga kollega Evas 16-årige son. Hela Eva-familjen är hur goa och underbara som helst och de har verkligen kämpat tillsammans mot skitsjukdomen cancer under två och ett halvt år.
Nu sörjer vi tillsammans med dem och mina övriga kollegor och många fler. Det känns rätt värdelöst att sitta på andra sidan jordklotet och inte kunna vara där och krama om Eva, Tommy och Wilma.

Jultablå

Just nu sitter jag på en amerikansk kristen skola där Sara och Mikaels vän Osvaldos barn går.
Innan avslutningsprogrammet börjar berättar Osvaldos fru att det kostar ca 2000 bs per barn och månad i den amerikanska skolan. Att jämföra med 400 bs i den kommunala skolan.
Även bolivianska barn har obligatoriskt skolgång. Har man inte råd att hålla barnen i skolan, och det är det nog ganska många som inte har, så finns det möjligheter att antingen slippa eller få bidrag till skolavgiften.

Vi har blivit medbjudna till barnens skolavslutning.
Programmet börjar med en gospelsvängande version av 'Joy to the world'. Sedan följer en historia om hur regissören Stefan Spielberg ska göra en pjäs av julevangeliet under devisen "Bigger is Better" med dansande kameler, fallskärmshoppande änglar och en jättestor krubba. Oturligt nog råkar Spielbergs fyrverkerier sätta eld på alla extravaganser men Stefan upptäcker då kraften i Bibelns enkla berättelse om Jesu födelse.

Vem hade trott att vi skulle hamna på en amerikansk skolavslutning i Cochabamba och suga åt oss så mycket julstämning som möjligt av sång och julspel.

Kalldusch

Jag tror jag skulle ha svårt att leva i ett land där det inte finns varmvatten i duschen om det regnat hela dan.
Och där det inte går att värma sig i solen efter duschen när den inte skiner.

När vi kom hem från canchan i eftermiddag lånade jag Sjömarks dusch. Vårt mystiska eluppvärmande duschmunstycke har gått sönder men hos Sara och Mikael kan man duscha med soluppvärmt vatten. Smart i ett land där solen nästan alltid skiner.

När jag tagit slut på det lilla varmvatten som fanns fick Alma och
Sara duscha kallt...

Tjejtur till canchan

I dag är det torsdag och vi har varit hemifrån en vecka. Det har hänt så mycket att det känns som mycket längre tid.

Niclas har fått en släng av någon slags magsjuka. Han blev dålig när vi kom hem i går kväll och sedan har det fortsatt med frossa, huvudvärk, ont i magen och diverse andra symptom.

Efter frukosten for Sara, jag och våra stora töser till canchan för att titta på kläder och skor. Vi fick god utdelning. Irma hittade en Hollistermunktröja och en långkjol. Jag köpte ett par (för små) byxor, nagellack, vackra skrivböcker och en kylskåpsmagnet. Till Viktor fick jag tag i grå foppatofflor och till Niclas ett paket salta kex.

Bästa fyndet gjorde dock Irma och Alma som köpte varsin hantverksmässig, väldigt vacker väska för bara 30 bs.

På bilden ser du Irma i Hollistertröja (falsk eller äkta, vem vet) och väska.

Onsdag kväll - Fanica

Efter att ha ätit Saras goda köttfärsssås och tagit hand om disken vilade jag tillsammans med Clive Cusslers 'Vita Döden' i en av de sköna snörstolarna i trädgården. Micke var och klippte sig och när han kom tillbaka tog vi alla en promenad bort till en större gata där vi kunde åka trufi till Sacaba där Viktoria och hennes klasskamrater bor. Det är en förort till Cochabamba, ungefär som Partille är till Göteborg.

Trufin i Cochabamba kostar bara 2.40 bs/person oavsett hur kort eller långt man åker. Om jag har förstått det hela rätt så kör de olika linjer men inte efter någon tidtabell. Det är bara att ställa sig utmed färdrutten och vinka när rätt trufi närmar sig så stannar den om det finns någon sitt- eller ståplats kvar.
Det är nio sittplatser i varje trufi, plus två i framsätet och två bakåtvända rumputrymmen precis bakom framsätet. Dessutom kan en eller två personer stå upp innanför dörren.
När man vill gå av är det bara att säga till chauffören så stannar han så fort trafiken tillåter
Jag har aldrig sett en kvinnlig trufi-, micro-, eller taxichaufför.

Hos Viktoria träffade vi ungdomsskaran på sex personer och Ruth Fernandez var också där.
Ruth driver numera Fanica-projektet som enda anställd. Det var Fanica som Sara var med och startade en gång i tiden.

Ruth och Sara berättade för oss om projektet med gatubarn. Det har sett lite olika ut under åren, främst beroende på hur mycket resurser som funnits att tillgå. Just nu arbetat Ruth tillsammans med två volontärer från universitetet och de sex svenska ungdomarna.
Syftet med Fanica är framförallt att förebygga och påverka föräldrarna till gatubarnen så att barnen ska kunna komma hem igen. Många av de barn som bor och lever på gatan har flytt dit från ohållbara hemförhållanden med misshandel, incest och sexuellt våld. De försörjer sig med att tex tvätta bilar vid rödljusen, stjäla och erbjuda sexuella tjänster. Många av gatubarnen har aids.

På lördag ska vi få följa med Rut och träffa gatubarnen på kyrkogården. Ett 30-tal barn eller fler arbetar där. Det är lättare för barnen att få tillfälliga ströjobb än för vuxna och oftast är barnens arbete familjens enda inkomst.

I Bolivia går barnen i skola fyra timmar per dag, antingen förmiddag, eftermiddag eller kväll. Om man dessutom arbetar 6-8 timmar blir det inte mycket energi kvar till skolarbetet och läxorna.
Rut erbjuder barnen som jobbar på kyrkogården läxhjälp i matte, språk och geografi. Det är naturligtvis viktigt med utbildning för att öka på framtidsutsikterna. Genom kontakten med barnen får Ruth chansen att besöka föräldrarna och informera om vikten av bra relationer inom familjen.

De svenska ungdomarna bjöd oss på rejält fika med kladdkaka, kolasnittar och chokladbollar med jordnötssmör i. Vi satt med tända ljus och pratade och skrattade under det att kvällsmörkret sänkte sig. På avstånd syntes några blixtar lysa upp himlen.

Det blev en glad, avslappnad kväll som vi tar med oss som ett ljust minne under den fortsatta vistelsen här.
Bilden visar ett änglatrumpetsträd som jag fick syn på när vi gick till trufigatan på väg till Sacaba. Jag blev alldeles till mig över dess storlek och blommornas läckra färg. Micke var tvungen att skratta åt min entusiasm.

Onsdag förmiddag

Viktor har haft ont i magen i natt. Det har nog inte med Bolivia att göra utan är samma gamla elände som vanligt med krånglande tarmar.

I stället för att åka till huvudtorget för klippning och titta på smycken, så har jag och barnen tagit det riktigt, riktigt lugnt medan Mikael och Niclas utforskar teknikdelen på Canchan och Sara handlar lite i ett närbeläget område.

Puerto Madero

I går kväll tog Sara och Mikael med oss till en av deras favoritrestauranger.
Den är uppkallad efter en gata (Madero) i en stad i Argentina där det ligger många fina restauranger.


Här åt vi buffé för 85 bs/person tills magen stod i fyra hörn.


Till huvudrätt fick man själv peka ut vad man ville ha, så lagade en kock i ordning maten medan man väntade. Det fanns sex olika pastarätter och sju skaldjursrätter att välja mellan.
Jag åt en lite rökig, mycket smakrik anrättning med jätteräkor, bläckfisk, spagetti och tomatsås.
Dessutom fanns ett rikligt salladsbord och en lång rad av olika smårätter att komplettera måltiden med. 21 olika anrättningar räknade jag till.
Jag åt friterade potatismosbollar med smält ost i mitten, en krämig risottoliknande gröt av ris och smält ost, friterad potatis, stekt stekbanan och... det mest annorlunda av allt - tunna trådar av torkat lamakött. Det smakade rökt, starkt och vilt.

Från efterrättsbordet kunde man välja mellan fem olika crepes som tillagades direkt framför ögonen, jello, chokladkaka, munkar, makronliknande kakor, någon sorts karamellpudding och en massa god, färsk frukt.

När vi kom ut från restaurangen var vi jättemätta och nöjda, inte bara med maten utan också med det faktum att vi fått träffa fyra av de svenska ungdomar som går en missionsskola här i Cochabamba. Återseendets glädje gick inte heller att ta miste på när Sara och Mikael fick träffa Ruth som de arbetade och umgicks med under sin tid här.

Vi tog med oss svenskorna på en liten promenad tillbaka till Svenska Skolan och Alma, Irma och Aron klädde ut sig med solglasögon och tomteluvor och lämnade över paket som Viktorias familj skickat med. Det var jätteroligt att få träffa Lidköpingstjejen Viktoria igen och se att hon mår bra och trivs.
Jag fick också levererat en stor kram till henne från mamma Helen.