Jag förstår inte riktigt vad de små utspridda grupperna med får, kor och lamadjur äter och det är ännu svårare att förstå hur människorna kan leva här på nästan 4000 meters höjd. Var får de sitt vatten i från? Vad lever de av? Hur överlever de vintern i dessa små oisolerade hus av adobe (lera, kobajs och halm) med plåttak? På taken ligger stenar för att plåten inte ska blåsa bort. Husen och trädgårdarna är kringgärdade av meterhöga murar och i de små byarna ligger murarna tätt. Trädgårdarna består bara av den torra, hårda leran. Inga växter.
Vi stannar till för lunch efter ungefär halva vägen. För en bolivianos får man toapapper och kan uträtta sina behov i ett hål i marken. Jag är den ende som inte har några behov.
Niclas köper lunch för 44 bolivianos. Fyra kycklingmackor med ketchup och en tvårätters middag med en stor skål pasta/potatis/köttsoppa till förrätt och lins- och köttgryta med kokt potatis och ris till. Maten är god men vi hinner inte äta upp innan vi får höra av en medpassagerare att det är dags att åka igen.
Vi är sist på och sitter nästan längst bak. Vi får onda ögat av alla resenärer som är sura för att vi fördröjt vidarefärden.
Efter lunchstoppet förändras landskapet. Vi lämnar det platta höglandet och tar oss fram mellan bergen. Ju längre ner mellan dalgångarna vi kommer desto mer stäppigt gräs och små låga buskar finns det men högre upp är bergen sönderbrända och uppfläkta av djupa sår som störtregn och sedan den obarmhärtiga solen skapat.
På branterna leker lamadjur och här och var utmed vägen ligger små hukande hus med bara en dörr och ett fönster.
Första delen av resan visades en film på de tre TV-apparaterna i taket. Som tur var sov både Aron och Agnes det mesta och slapp se allt våld i "Taken".
En halvtimma innan maten fick vi även lite annan underhållning. En ung herre ställer sig upp mitt i bussen och börjar predika om nödvändigheten av att äta rätt, sova ordentligt, inte stressa och ta hand om sin hälsa. Han tycker att vi ska återgå till samma kosthållning som vi hade förr i tiden, med mer grönsaker och mindre kyckling (det äts väldigt mycket kyckling i Bolivia). Då kunde en familj ha sex-sju barn och mamman hade näring nog att amma dem alla. Nuförtiden får de bolivianska kvinnorna nara tre barn var, så dåligt ställt har det blivit med kosthållningen.
Efter ytterligare information i samma anda med en blandning av sanningar och egna slutsatser kommer så slutklämmen. Av den hälsosamme predikanten kan man köpa en flaska naturligt kosttillskott av mineraler och vitaminer för endast 30 bolivianos (eller två för 50). Priset i butik är 48/st. Han delar ut flaskor till alla som vill titta och får sedan sålt några stycken. Vilket bra försäljningsknep. På en busstur kan de presumtiva kunderna varken gå eller lägga på luren i örat på honom.
Efter matrasten får vi ännu en predikan. En äldre herre med väderbitet ansikte och rödkantade plirande ögon ställer sig frimodigt upp och vittnar om Jesus som tagit alla våra bördor. Han läser från Markusevangeliet och berättar om skaparen.
Vi passerar resans högsta punkt - 4400 m. Det är högre än flygplatsen i La Paz. Niclas får huvudvärk och jag delar ut tabletter från mitt handbagage.
Sedan börjar nedstigningen mot Cochabamba. Bussen bromsar oss nedåt. Måtte bromsarna hålla. Det trycker i öronen av höjdskillnaden.
Berget vi skär oss ner igenom är rött, nästan lila.
Här och var står små vita kors eller altare där någon förlorat livet på de farliga vägarna. Vid ett kors sitter två stora svartvita rovfåglar med röda krävor och ser ut att invänta ytterligare dödsoffer. Det är inte utan att jag sänder en bön om beskydd till vår Herre.
Det röda berget övergår i ockragult ungefär samtidigt som Agnes går loss i en känslosam version av "Slå dig loss, slå dig fri" från filmen Trassel och en försäljare går runt i bussen och säljer, tro det eller ej - glass!
Sista milen innan Cochabamba leker barnen "gissa djuret". Agnes tänker på luriga djur. Ena gången är det en drake och nästa gång Lille Skutt.
Serpentinvägen går farligt nära stupet och vi ser fler altare och ett numera oidentifierbart fordon som ligger halvvägs nerför en brant. Mestadels ligger bussen på den väghalva som går närmast bergssidan men Viktor tänker på återfärden och lägger in ett önskemål om att vi flyger tillbaka till La Paz när det är dags.
Klockan hinner bli sju innan vi är framme i Cochabamba. Sjutimmarsresan blev nio timmar lång. Vi har börjat vänja oss vid förseningar men jag tycker synd om killarna som stått och väntat på oss vid busstationen sen klockan fem.
Vi lastar på våra väskor (alla!) på en pickup och kör en bit genom miljonstaden till Svenska Skolan som nu ska vara vårt hem de närmaste veckorna. Aron och Micke sitter på flaket tillsammans med väskorna. Det är nästan 30 grader varmt, och så börjar det regna.
Bild på
Viktor i bussen.
