Trafiken i La Paz är tät men inte så snabb. Taxibilar, micros (lite större, ofta färgglada minibussar som går bestämda turer) och trufi (mindre minibussar som verkar kosta 3 bolivianos per resa) utgör nog ungefär hälften av alla bilar. Några större bussar och en hel del gamla lastbilar trafikerar också gatorna.
Avgasröken ligger tung i den redan syrefattiga luften. Rätt som det är gasar en lastbil i en uppförsbacke och släpper ut ett helt moln av svärta.
Filkörningen verkar vara en väl utvecklad konst. Bilarna sicksackar sig fram och sågar sig in till de platser de vill ha. På en tvåfilig väg rymms det tre filer och bilarna ligger inte bara tätt intill framförvarande fordon utan också nära varann sida vid sida.
Att det inte går så fantastiskt fort är ändå en välsignelse. Bilarna är faktiskt inte så buckliga som man skulle kunna tro. Anledningen är nog både de gamla, svaga motorerna och den höga höjden som inte är gynnsam för förbränningen.
Att ta taxi är enkelt. Bara ställa sig på trottoaren och vinka så stannar närmaste lediga taxi, eller så ringer man ett bolag och beställer. Det finns inga taxametrar utan resorna har i stället fast pris beroende på längd. Det är smart att ta reda på priset innan resan börjar och försöka få fram jämna pengar att betala när man hoppar ur. Taxichaufförerna är generellt ovilliga att leta växel. Växelpengarna ligger oftast under en stor fäll ovanpå instrumentbrädan.
Säkerhetsbälte finns oftast, fast inte mitt i bak, men används inte speciellt frekvent, i alla fall inte av chauffören.
Taxiresan från hotell Sagarnaga till bussterminalen skulle kosta 15 bolivianos men ökade lite mystiskt till 20 när taxibilarna körde fram. Så verkar det oftast vara när vi har ringt och beställt. Men 5 bolivianos extra som går direkt till chauffören tycker jag är helt okej. De vi åkt med är trevliga och tipsar gärna om restauranger och utflyktsmål och svara på frågor.
