Hos Osvaldo och Vivi

I kväll blev vi hembjudna till Vivi och Osvaldo på avskedsmiddag.
De är härliga människor och jag har särskilt fattat tycke för Vivi som är en mogen trebarnsmor som fnissar som en liten tös.

Deras två äldsta barn kan en hel del engelska eftersom de går i en amerikansk skola och i kväll har Irma och Alma suttit och pratat och skrattat hejdlöst tillsammans med Lucas och Camilla.
Den yngste killen kan bara några engelska ord men har pratat långa haranger på spanska med oss. Han verkar inte riktigt ha förstått att vi inte förstår.

Det var så mysigt att få komma hem till en julpyntad lägenhet och äta kinamat och prata och skratta bort en kväll.
Det var också roligt att se att deras hem inte skiljer sig nämnvärt från ett ordinärt svenskt hem. Det enda jag reflekterade över var att de inte hade något soffbord.

Vi promenerade hem till Osvaldos familj. På vägen gick vi förbi en Montessoriskola. Sara och jag hade omåttligt roligt åt våra män som trodde sig ha hittat en skola, uppkallad efter en viss tofsälskande svensk Hollywoodfru.

Högst upp i det hus där Osvaldo och Vivi bodde hade man fin utsikt från taket, över en del av Cochabamba. Den schackrutiga byggnaden är en drive-thru-spritbutik. Jag undrar var promillegränsen går för rattonykterhet i Bolivia.

Lucas och Aron fastnade framför TV-spelet i det julpyntade hemmet.

Kokosnöt

På väg hem från djungeln köpte Mikael lite olika frukter och en kokosnöt.

I dag var det dags att knäcka den. Mikael tog fram kökets största kniv och gick loss på skalet.
Sedan bjöd han oss att smaka av både kokosmjölk och innanmäte.
-Det är jättegott, upplyste han.

Niclas och jag har lärt oss att vara lite skeptiska när Mikael säger sådär. Och mycket riktigt. Mjölken var... speciell och själva köttet var slemmigt och smakade nästan inget alls.

Niclas sa diplomatiskt:
-Det var inte riktigt i min smak.

Det tar på't

I morses var Mikael hos tandläkaren. Han har gjort två besök nu och lagat tre tänder för 450 bs. Vi är alla förundrade över hur mycket pengar han sparat mot att göra samma sak i Sverige. Där hemma kostar det ju 500 kr bara att öppna munnen.
Medan Mikael lagat tänderna har vi andra tagit det lugnt med sovmorgon, frukost utomhus och lite allmänt pysslande. Jag har smörjat in mig och borstat tänderna, en klar förbättring mot igår ;- )

Frukost i skuggan på altanen. Här har vi ätit frukost nästan varenda morgon de senaste två veckorna. Det blir ett fint minne.

Vår vistelse i Cochabamba börjar lida mot sitt slut även om vi bara är drygt halvvägs på resan. Jag erkänner att jag längtar hem men det känns lite vemodigt att lämna den här speciella staden också.
Jag kan bara ana hur det känns för Sara och Mikael som förmodligen aldrig mer återvänder men lämnar kvar en stor del av sina hjärtan.

Jag har gått runt och fotat lite på Svenska Skolan för att vi bättre ska minnas våra dagar här.

Innanmätet på den vackra kallan som växer precis där gången till våra rum börjar.

Gången mellan trädgården utanför våra rum, till köket, makarna Sjömarks rum och till den stora gräsplanen innanför entrén.

Den sköna platsen utanför köket. I korgstolarna har många blogginlägg författats.

Svenska Skolans kök som vi så frikostigt fått utnyttja under vår vistelse.

Irma, Alma och Aron chillar gärna i Sjömarks dubbelsäng.

Gräsplanen och basketplanen/parkeringsplatsen innanför entrén. Jag står precis utanför duschen som familjen Zettervall har använt sedan eluppvärmningsmunstycket gick sönder i vårt badrum.

Ett jättehäftigt träd i anslutning till parkeringen. Visst kan man få sådana här grenar som utfyllnad i blomsterbuketterna hemma?

 

Kisskiss har tagit sin tillflykt upp i ett träd och vässar klorna inför vidare klättring upp på taket.

Kisskiss har verkligen förgyllt tillvaron för flickorna på Svenska Skolan...

...framförallt den här lilla flickan som har ett särskilt gott öga till katten.

På måndag ska vi göra den långa bussresan tillbaka till La Paz. Vi har bestämt att skippa flyget eftersom det kostar så pass mycket mer. Men eventuellt kostar vi på oss en lyxigare buss med lite bättre benutrymme och toalett.
Niclas är mycket bättre nu efter att ha medicinerat sig med Dimortabletter, men man vet ju aldrig. Själv gick jag inte på toa under hela resan hit. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades med det. Nu i Cochabamba har jag vaknat varje morgon mellan halv sex och halv sju och varit så nödig att jag inte kunnat somna om.
Intressant, eller hur!

Tarata

Väggmålning i byn Tarata.

I dag har vi gjort en utflykt till byn Tarata. Planen var att ta taxi till en busstation där vi skulle sammanstråla med familjen Osvaldo och Vivi och sedan åka buss eller micro eller trufi eller vad som nu stod till buds, ut till byn som ligger ungefär en halvtimmes resa utanför Cochabamba.
Vid Plaza Parque Demetrio Canelas (parken utanför Svenska Skolan) fick vi tag i en sjusitsig taxi och det var mycket bättre plats för ben och rumpa när vi bara var tio personer mot gårdagens elva.
Till och med så gott om plats att vi bestämde oss för att fråga chauffören om han kunde köra oss ända till Tarata. Det gick han med på. Dock ville han inte komma och hämta oss på eftermiddagen.
Vi tog vägen förbi busstationen och Mikael lyckades få tag i Osvaldo för att meddela vårt färdsätt.

På vägen stannade chauffören och tankade. Niclas förhörde sig om priset på gas. Chauffören hade ingen koll på hur långt han kör på en dag men det kostar 40 bs för gas på en dag mot 100 bs per dag för bensin. Han kan köra ca 3,5 - 4 timmar på en tank och tankar tre gånger på en dag. Niclas räknade ut att gasen bör kosta 1,50-2 bs/mil.

Vi for förbi en stor damm med ett kraftverk. Vattenkraft är den huvudsakliga energikällan i Bolivia. Dammen/sjön var alldeles brun men är ändå ett uppskattat rekreationsområde för Cochabambaborna som åker dit och förlustar sig med trampbåtar och äter på restaurang.

Det märktes skillnad på luften så fort vi kom utanför stan. Det är först när man andas ren luft som man förstår hur mycket avgaser det är inne i Cochabamba.
Vi passerade åsnor och får som betade utmed vägkanten så det kändes väldigt lantligt, men vi har i och för sig även sett åsnor som gått i det lilla området med gräs utmed kanalen som går rätt igenom staden.

Höga palmer i parken mitt i Tarata.

Grönt är skönt. Särskilt som tak en varm dag.

Irma och Alma gillar svalkan i parken.

När vi kom fram till torget i Tarata mötte vi Osvaldo och hans familj som redan kommit fram.
Tarata är en helmysig by med en jättefin park mitt i, med palmer och andra träd. Osvaldo kallade Tarata för presidenternas by. Fyra av Bolivias presidenter kommer härifrån.
Många av husen är gamla och byggda av adobe (ler-halm-bajs-tegel) med kaktusar på taken. Små buskar som livnär sig på vad de tar från luften, växer på elledningarna. Stämningen är lugn och avslappnad och byn verkar välmående och välskött.

Kaktusar växer på taken av de gamla husen.

En fin detalj på den franska balkongen.

Vi såg så många vackra portar, fönster och detaljer.

Hur kan något växa på elledningar?

Det är en varm dag och därför var det skönt att komma in i det svala mörkret i den vitrappade kyrkan mitt i byn. Middagsgudstjänsten pågick. Människor tog emot välsignelsen och blev bestänkta med vigvatten. Kyrkan hade ett uppseendeväckande vackert kor. Innertaket var inte utsmyckat utan i mörkt trä. Utmed väggarna fanns flera grunda sidogångar med Jesus, Madonnan och olika helgon. Längst fram var en stor julkrubba med blinkande ljus.
När jag gick ut från kyrkan mötte jag ett svartklätt begravningsfölje som avlöste gudstjänstbesökarna.

Det vackra koret. Där framme till vänster tar församlingen emot välsignelsen.

Även i en vackert utsmyckad kyrka finns det plats för en stor, kitchig julkrubba med ljusslingor högt och lågt.

Från Tarata åkte vi någon slags trufilinje. Vi klev in i en VAN med sju sittplats och med chaufförens hjälp och lite tetris fick vi in hela sällskapet på 14 personer plus chaufför. Det gick när alla hade nån i knät. Sara fick till och med två barn, ett på varje knä. Längst bak i baksätet satt jag, Irma, Alma, Agnes, Mikael och Aron och sjöng "En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör" och det stämde verkligen in på vår chaufför som såg alldeles exalterad ut när han fick chansen att dirigera in så mycket folk i sin bil. Eftersom vi var i samma sällskap allihop gjorde han oss en extratjänst och körde oss de 800 m från huvudvägen och ända fram till hotellet där vi bokat bord för lunch.

Finns det hjärterum...

På väg till Hotel Hacienda de Kaluyo for vi förbi adobehus med mycket blommor utanför. Stora buskage av pelargoner avlöste hibiskus och andra färggranna växter.
Utmed vägen växte mycket kaktusar av olika format. Vi lät bilen fyllas av den underbara doften från eukalyptusträden som kantade vår väg.
Hotellet är ett riktigt fint, femstjärnigt hotell. Vi for genom två stora fjärrstyrda järngrindar, upp genom en stenlagd allé kantad av långbarrade tallar med stoora kottar, nyplanterade palmer, cypresser, stora krukor med karmosinröd hibiskus och intensivt rosa pelargoner.

En liten del av den stora lobbyn på lyxhotellet.

Allén från hotellet.

Mikael har ringt i god tid, två gånger och bokat lunch för 14 personer och tagit reda på att vi fick använda poolen. Men när vi kom dit var personalen och ägaren förvånade.
-Är ni så många? Kommer ni i dag när vi har fullt upp med ett bröllop?
Micke pratade också med kocken. Han hade ett lite annat synsätt.
-Ja, vad kul att få gäster från Sverige! Jag har tyvärr inte så mycket mat att bjuda på i dag men ska försöka göra så gott jag kan med det jag har.

Det tog ett tag för mig att komma ner i vattnet, men det fanns andra med mer fart på benen.

Uppe under palmbladstaken firades bröllop.

Niclas njuter.

Efter badet behövde Aron ändå svalka fötterna.

Medan vi väntade på att kocken skulle trolla fram något av sina rester och personalen duka upp till oss på den skuggade verandan utanför receptionen, passade vi på att bada. Hotellet har en jättefin, njurformad pool och vattnet var svalkande och skönt efter den svettiga turen till hotellet. Till och med den största badkrukan (läs Kristina) badade när hon väl tagit sig tid att utjämna temperaturskillnaden mellan huden och det friska vattnet.
Det fanns omklädningsrum med dusch och jag ångrar att jag inte tänkte på att ta med mig schampot när jag packade ner badkläderna i morse.

Maten stod uppdukad som en liten buffé med pique machu (en mix av korv, kyckling, nötkött, potatis, tomater, lök och någon stark chilipeppar som Niclas råkade tugga i sig.), friterad potatis, spänstiga gröna bönor med smör, gott pilaffris och mjuka makaroner med någon liten svag smaksättare.
Medan vi åt spelade och sjöng en mexikansk orkester för bröllopsgästerna (och oss) som började dansa. Molnen tornade upp sig bakom bergen och när vi ätit klart mullrade åskan.

Bröllopsorkesterns yngsta medlemmar.

Rosa pelargonior väller över kanten vid trappan.

En sådan här lampa skulle man ha hemma!

Prästkragar

Sådana här röda flaskborstar hängde som blommor i ett träd.

Kottefnatt!

Naturligtvis måste ett lyxhotell på vischan ha egna paraboler.

Barnen gick iväg för att leka på en lekplats på området. Jag tog en kort promenad utmed den vackra allén och herrarna gick och betalade för maten och nyttjandet av poolen. 450 bs kostade det, för alla. 32 bs per person, och då ingick även drickan. (1 bolivianos är värd knappt 1,20 svenska kronor.)

Vi har haft en riktigt skön och avkopplande eftermiddag.

För att ta oss hem ringde Osvaldo samma trufiförare som var så snäll och avvek från sin linje för att köra oss till hotellet. Nu slängde vi in Irma och Viktor i bagaget ovanpå gastuben för att frigöra lite mer plats inne i bilen. Både jag och Niclas hamnade utan barn i knät och satt riktigt kungligt.

Sista gången på canchan

I eftermiddag for familjen Zettervall själva till canchan. Nästan. Vi tog med oss Mikael som tolk. Jag hade min lista att gå efter och det mesta skulle handlas på turistavdelningen.

Vi hittade allt, och lite till.
Niclas köpte en plånbok, en mössa, tofflor och en hatt. Jag fick min awaio (men inte grå som jag tänkt utan blå), presenter, nagellack, örhängen i form av små speciella gitarrer som de spelar på här och ett pennfodral som jag hoppas matchar väskan jag köpt.
Viktor köpte en varm, skön alpackamössa.
Irma hittade sig ett par fina byxor, hårspänne, en träningströja och en fin lila tröja i alpackaull.

Mikael tog taxi hem för att hämta familjen och vi vandrade 45 minuter till restaurang Paprika.
Niclas sticker verkligen ut i mängden. Han är huvudet högre än alla andra. I dag hade han en gul tenniströja på sig och den rödoranga hatten han köpt. Det är inte underligt att folk tittar på honom. En man tittade extra noga, såg arg ut och fräste tillmälet "gringo".

Nu behöver jag inte åka till canchan någon mer gång. Det känns lite sorgligt men ändå rätt okej.

Kolibri

Det var Alma som såg den först. När vi satt och åt lunch ute i trädgården på Svenska Skolan utbrast hon plötsligt: -Åh, där är en kolibri!
Vi lyckades få syn på den allihop. En liten smäcker blåskimrande fågel med lång näbb och vingar som rörde sig så snabbt att vi inte såg dem.
Den förflyttade sig utmed takfoten i jakt på något att äta, men försvann snabbt runt hörnet när kvarterets katter samlades på taket.
Niclas lyckades fånga den på bild, visserligen en oskarp avståndsbild där bara siluetten syns, men det är i alla fall ett bevis!