Tarata

Väggmålning i byn Tarata.

I dag har vi gjort en utflykt till byn Tarata. Planen var att ta taxi till en busstation där vi skulle sammanstråla med familjen Osvaldo och Vivi och sedan åka buss eller micro eller trufi eller vad som nu stod till buds, ut till byn som ligger ungefär en halvtimmes resa utanför Cochabamba.
Vid Plaza Parque Demetrio Canelas (parken utanför Svenska Skolan) fick vi tag i en sjusitsig taxi och det var mycket bättre plats för ben och rumpa när vi bara var tio personer mot gårdagens elva.
Till och med så gott om plats att vi bestämde oss för att fråga chauffören om han kunde köra oss ända till Tarata. Det gick han med på. Dock ville han inte komma och hämta oss på eftermiddagen.
Vi tog vägen förbi busstationen och Mikael lyckades få tag i Osvaldo för att meddela vårt färdsätt.

På vägen stannade chauffören och tankade. Niclas förhörde sig om priset på gas. Chauffören hade ingen koll på hur långt han kör på en dag men det kostar 40 bs för gas på en dag mot 100 bs per dag för bensin. Han kan köra ca 3,5 - 4 timmar på en tank och tankar tre gånger på en dag. Niclas räknade ut att gasen bör kosta 1,50-2 bs/mil.

Vi for förbi en stor damm med ett kraftverk. Vattenkraft är den huvudsakliga energikällan i Bolivia. Dammen/sjön var alldeles brun men är ändå ett uppskattat rekreationsområde för Cochabambaborna som åker dit och förlustar sig med trampbåtar och äter på restaurang.

Det märktes skillnad på luften så fort vi kom utanför stan. Det är först när man andas ren luft som man förstår hur mycket avgaser det är inne i Cochabamba.
Vi passerade åsnor och får som betade utmed vägkanten så det kändes väldigt lantligt, men vi har i och för sig även sett åsnor som gått i det lilla området med gräs utmed kanalen som går rätt igenom staden.

Höga palmer i parken mitt i Tarata.

Grönt är skönt. Särskilt som tak en varm dag.

Irma och Alma gillar svalkan i parken.

När vi kom fram till torget i Tarata mötte vi Osvaldo och hans familj som redan kommit fram.
Tarata är en helmysig by med en jättefin park mitt i, med palmer och andra träd. Osvaldo kallade Tarata för presidenternas by. Fyra av Bolivias presidenter kommer härifrån.
Många av husen är gamla och byggda av adobe (ler-halm-bajs-tegel) med kaktusar på taken. Små buskar som livnär sig på vad de tar från luften, växer på elledningarna. Stämningen är lugn och avslappnad och byn verkar välmående och välskött.

Kaktusar växer på taken av de gamla husen.

En fin detalj på den franska balkongen.

Vi såg så många vackra portar, fönster och detaljer.

Hur kan något växa på elledningar?

Det är en varm dag och därför var det skönt att komma in i det svala mörkret i den vitrappade kyrkan mitt i byn. Middagsgudstjänsten pågick. Människor tog emot välsignelsen och blev bestänkta med vigvatten. Kyrkan hade ett uppseendeväckande vackert kor. Innertaket var inte utsmyckat utan i mörkt trä. Utmed väggarna fanns flera grunda sidogångar med Jesus, Madonnan och olika helgon. Längst fram var en stor julkrubba med blinkande ljus.
När jag gick ut från kyrkan mötte jag ett svartklätt begravningsfölje som avlöste gudstjänstbesökarna.

Det vackra koret. Där framme till vänster tar församlingen emot välsignelsen.

Även i en vackert utsmyckad kyrka finns det plats för en stor, kitchig julkrubba med ljusslingor högt och lågt.

Från Tarata åkte vi någon slags trufilinje. Vi klev in i en VAN med sju sittplats och med chaufförens hjälp och lite tetris fick vi in hela sällskapet på 14 personer plus chaufför. Det gick när alla hade nån i knät. Sara fick till och med två barn, ett på varje knä. Längst bak i baksätet satt jag, Irma, Alma, Agnes, Mikael och Aron och sjöng "En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör" och det stämde verkligen in på vår chaufför som såg alldeles exalterad ut när han fick chansen att dirigera in så mycket folk i sin bil. Eftersom vi var i samma sällskap allihop gjorde han oss en extratjänst och körde oss de 800 m från huvudvägen och ända fram till hotellet där vi bokat bord för lunch.

Finns det hjärterum...

På väg till Hotel Hacienda de Kaluyo for vi förbi adobehus med mycket blommor utanför. Stora buskage av pelargoner avlöste hibiskus och andra färggranna växter.
Utmed vägen växte mycket kaktusar av olika format. Vi lät bilen fyllas av den underbara doften från eukalyptusträden som kantade vår väg.
Hotellet är ett riktigt fint, femstjärnigt hotell. Vi for genom två stora fjärrstyrda järngrindar, upp genom en stenlagd allé kantad av långbarrade tallar med stoora kottar, nyplanterade palmer, cypresser, stora krukor med karmosinröd hibiskus och intensivt rosa pelargoner.

En liten del av den stora lobbyn på lyxhotellet.

Allén från hotellet.

Mikael har ringt i god tid, två gånger och bokat lunch för 14 personer och tagit reda på att vi fick använda poolen. Men när vi kom dit var personalen och ägaren förvånade.
-Är ni så många? Kommer ni i dag när vi har fullt upp med ett bröllop?
Micke pratade också med kocken. Han hade ett lite annat synsätt.
-Ja, vad kul att få gäster från Sverige! Jag har tyvärr inte så mycket mat att bjuda på i dag men ska försöka göra så gott jag kan med det jag har.

Det tog ett tag för mig att komma ner i vattnet, men det fanns andra med mer fart på benen.

Uppe under palmbladstaken firades bröllop.

Niclas njuter.

Efter badet behövde Aron ändå svalka fötterna.

Medan vi väntade på att kocken skulle trolla fram något av sina rester och personalen duka upp till oss på den skuggade verandan utanför receptionen, passade vi på att bada. Hotellet har en jättefin, njurformad pool och vattnet var svalkande och skönt efter den svettiga turen till hotellet. Till och med den största badkrukan (läs Kristina) badade när hon väl tagit sig tid att utjämna temperaturskillnaden mellan huden och det friska vattnet.
Det fanns omklädningsrum med dusch och jag ångrar att jag inte tänkte på att ta med mig schampot när jag packade ner badkläderna i morse.

Maten stod uppdukad som en liten buffé med pique machu (en mix av korv, kyckling, nötkött, potatis, tomater, lök och någon stark chilipeppar som Niclas råkade tugga i sig.), friterad potatis, spänstiga gröna bönor med smör, gott pilaffris och mjuka makaroner med någon liten svag smaksättare.
Medan vi åt spelade och sjöng en mexikansk orkester för bröllopsgästerna (och oss) som började dansa. Molnen tornade upp sig bakom bergen och när vi ätit klart mullrade åskan.

Bröllopsorkesterns yngsta medlemmar.

Rosa pelargonior väller över kanten vid trappan.

En sådan här lampa skulle man ha hemma!

Prästkragar

Sådana här röda flaskborstar hängde som blommor i ett träd.

Kottefnatt!

Naturligtvis måste ett lyxhotell på vischan ha egna paraboler.

Barnen gick iväg för att leka på en lekplats på området. Jag tog en kort promenad utmed den vackra allén och herrarna gick och betalade för maten och nyttjandet av poolen. 450 bs kostade det, för alla. 32 bs per person, och då ingick även drickan. (1 bolivianos är värd knappt 1,20 svenska kronor.)

Vi har haft en riktigt skön och avkopplande eftermiddag.

För att ta oss hem ringde Osvaldo samma trufiförare som var så snäll och avvek från sin linje för att köra oss till hotellet. Nu slängde vi in Irma och Viktor i bagaget ovanpå gastuben för att frigöra lite mer plats inne i bilen. Både jag och Niclas hamnade utan barn i knät och satt riktigt kungligt.