Into the Jungle

Kl 07.10
Vi sitter i en trufi på väg ut ur Cochabamba. I söndags kväll, på väg från Paprika, hamnade vi i en lite större taxi där vi alla med nöd och näppe rymdes. Sara och Mikael frågade då om vi kunde hyra chauffören (med bil) för en dag och ta oss till djungeln. Mannen blev eld och lågor och visade oss bilder på mobilen från sina resor dit. Vi fick ett pris på 900 bs och löfte om bra guidning.

Vi gick dock på ett annat alternativ. Isaias, föreståndare för Svenska Skolan känner en kristen trufiförare som kunde köra oss till Chapare för 1400 bs. En trufi tar ledigt tio personer. Vi beslöt att åka klockan sju och Mikael hörde hur Isaias vidareförmedlade tiden till chauffören, halv sju.
Det var segt att få upp barnen vid sex. Jag vaknade tjugo i sex (då ljusnar det och fåglarna vaknar) och vid kvart i sju kom trufin. Som en liten överraskning hade chauffören med sig sin fru och sina tre barn så riktigt så gott om plats blev det inte som vi trott. Vi får turas om att sitta på två utfällbara extrasäten med kortare ryggstöd och tunnare sits.

Sara och Mikael har packat ner frukost. Överblivna pannkakor, rullade i socker, toasts med ost och skinka som Mikael kört i våffeljärnet och "Pilfruit" som är drickyoghurt i små plastpåsar. Man biter hål i ett hörn och sörplar i sig.

Kl 07:43
Nu har vi tagit oss ut ur Cochabamba och Sacaba och börjat klättringen uppför berget. Det är en regnig dag. Väderapparna förutspår duggregn i djungeln och jag, som inte tål värmen så bra, gläder mig.

Uppe bland molnen

Vi är snart uppe bland molnen och stanken av gas efter sista tankningen börjar lägga sig. Gas är en av Bolivias naturprodukter och många bilar är hybrider som både går på gas och bensin.
Vi har hunnit passera en vägtull, stannat för att chauffören skulle skaffa ett fälgkors och tankat bensin på en mack och gas på en annan.
Bilrutorna har immat igen men sikten här uppe bland molnen är ändå inte så lång så det gör ingenting. Jag sitter närmast ett fönster som inte riktigt går att stänga, och det drar på vänsterarmen.

Tankning

Kl 08:46
Nu har vi stannat utmed vägen. Chauffören går ut för att se om det är en krock eller vad som stoppar upp trafiken.
Vägen slingrar sig nedför, nedför, nedför. Det vi ser av omgivningarna är mycket grönare och lummigare. Det märks att vi närmar oss djungeln.
Sara och jag har sett några välkända växter; både lupiner och blommande fläder. Annars är det mycket majs, potatis och bönor. Det är i stort sett det man lever av i Bolivia. Och kyckling -pollo- så klart.

Trafikolycka

Kl 09:25
Det var en lastbil med majs som stod på tväre över vägen och blockerade trafiken. Inga lastbilar kunde ta sig förbi men några gulklädda män började dirigera bilarna lite hjälpligt så att trafiken kunde släppas på ömsom uppifrån, ömsom nerifrån.
Nu har vi lyckats ta oss förbi.
Medan vi väntade lekte Irma, Alma, Viktor och jag en lek. Vi sa ett ord var och byggde på så sätt upp en saga. Första sagan handlade om apan Carl som bodde på Bolivias högsta topp och åt varmkorv i stället för bananer.
Andra sagan handlade om trädgårdstomten Nisse som åt nyckelpigor och var taskig nog att kasta sten på sin trädgårdstomtemor.

Jag ser mycket hundar utmed vägen. De verkar föra en relativt obekymrad tillvaro och äter väl vad de kommer över, busar med varann och lägger sig och sover när det blir för varmt.
Plötsligt hamnar vi i en vägtunnel. Tack och lov är den inte så lång. Det finns varken ventilation eller belysning. Det är hundar i tunnlarna också.

Det växer stora bestånd av änglatrumpeter utmed vägen. Jag ser vilt växande, vackert vita kallor och stora bananplantor med gigantiska blad.
I vägkanten lyser det från en matta av Flitiga Lisa; rött, rosa och orange.
Vi stannar vid en vägtull med passen beredda. Vi tror att vi ska behöva gå ur och att minibussen ska genomsökas av knarkhundar, men militären vinkar förbi oss. En brun höna springer över vägen som kantas av gatuförsäljerskor.

Gatuförsäljerska. Jag vet inte vad det är i degknytena men chauffören köpte några till sin familj.

 
Kl 10:03
Vi har kommit fram till ett avsnitt där vägen ofta regnar bort. Berget ligger kalt och öppet på högersidan och det är fritt fram för vatten och jordskred att ta med sig vägen. Mikael berättar att det nästan alltid pågår arbete med att reparera vägen. Det är en otroligt gropig vägbit. Alma slår huvudet i fönstret två gånger och vi sitter alla med så sviktande stjärtar vi kan för att slippa blåa skinkor.
Strax efteråt stannar vi för en kisspaus. Några hundar nosar runt bilen och regnet är fint och tätt. Alma och Irma betalar en bs var och får kissa i ett litet uthus med ett hål i marken.
Vägbeläggningen skiftar mellan betong och boliviansk gatsten som är runda, oregelbundna stenar som packats på plats med sand.
Och vi fortsätter nedåt i snäva svängar. Ibland kör vi om en lastbil och hoppas att vi slipper möte. Allt medan Agnes ackompanjerar med "Slå dej loss, slå dej fri. Nu ser jag allt och förstår." Chauffören undrar om vi har någon skiva med oss, så att vi kan lyssna på musik.

Det här är huvudvägen mellan Cochabamba och Santa Cruz. Det här med vägar är helt enkelt inte bolivianernas starka sida.

In i djungeln

Kl 11.25
Vi är framme i Villa Tunari.
Den sista sträckan har vägen varit asfalterad och Viktor har somnat mot min axel och chauffören har lyckats lägga i femte växeln. På en läskig liten väg svänger vi in mot apparken. Om vi lyckas se några apor ska vi hålla i våra grejer för de har oftast jobbat med att stjäla och nu är de i parken för rehabilitering och för att återanpassas till vildmarken.


Tyvärr är parken stängd när vi kommer fram. En företagsam liten kille hoppar in i trufin och lovar guida oss till ett annat ställe där vi kan se apor, fast i bur.
På vägen dit äter vi kalla pannkakor medan vi åker genom odlingar med kokosnötter, bananer, apelsiner och andra frukter.

Bananodling

Kokosnötter

Allteftersom vi åker på allt sämre vägar lyckas Sara och Mikael få reda på att det här andra apstället egentligen är en liten djurpark, och knappt det. Det kanske finns en apa och en liten alligator.
När vi kommit halvvägs bestämmer vi oss för att vända och hitta någonstans att bada i stället. Det är bara Irma som vill fortsätta till djurparken och hon blir nedröstad.
Det blåser kyligt och fuktigt genom det öppna fönstret och jag känner inget skriande behov av bad.
Jag får syn på ett av de märkliga papayaträden och är fullt nöjd med det.

Kl 12:27
Vi letar efter platsen där man kan bada. Det hade nog varit bra med en chaufför som också kunnat agera guide.

Kl 13:15
Vi hittade till hotellet där Mikael och Sara varit förut, där det finns god mat och där floden gör en badvänlig krök.
Tyvärr kommer inte kocken till hotellet förrän i morgon så någon lunch kan vi inte få här, men alla utom jag badar. Jag är för bekväm.
Dessutom har jag fullt sjå med att jaga malariamygg och fota de som inte är lika krukiga som jag.

Badande djungelmänniskor.

En liten smal, brant djungelstig ledde ner till badplatsen. En stig med stora, ilsket röda myror som bar på blad och med kletig, barnbajsbrun halklera. Jag tänkte på kollegan Maria Bergsten och höll noggrann utkik efter eventuella ormar.

På restaurangen såg vi massor av ormar.

Kl 14:29
Nu är vi färdigbadade och på väg för att försöka hitta en restaurang, med kock. Det är tur att vi har så tåliga barn som inte bryter ihop och kinkar bara för att de inte får mat på några timmar.
När vi gick från badet kom jag över kameran och passade på att fota lite stora blad. Djungeln är egentligen inte så olik naturen i Sörboleden i Lundsbrunn. Allt är bara lite mer och större.

Ormbunkarna till exempel, växer upp som strutbräken ur marken, men fortsätter att växa på en stam och blir till palmliknande träd.

Stort blad.

Lian

 

Stort men gracilt.

Trädgården runt hotellet utan kock hade också en massa spännande träd och buskar. Bland annat ett stånd bambu som var jättehögt och jättebrett.

Bambu

Mikael berättade att ett av träden är planterat speciellt för att hålla myggen borta.

Trädet vi gissar jagar bort malariamyggen.

Vi har åkt förbi apparken igen för att höra om de förväntas öppna senare i dag. Så är inte fallet. De kan inte garantera säkerheten på de branta stigarna när det regnat. Dessutom håller aporna till längre in i djungeln när det regnar, så vi lär inte se dem i alla fall.

Kl 15:03
Nu har vi beställt. De vuxna ämnar äta Surubiplanka och barnen stekta munsbitar av Surubi. Surubi är en speciell fisk som man äter mycket av i djungeln. Den är översatt med catfish.
Restaurangen är inredd i vitt och rosa med öppna väggar under palmblads- eller plåttak. Vi sitter en liten bit från genomfartsleden och priserna är höga med bolivianska mått mätt. En fiskplanka kostar 50 eller 60 bs, beroende på storlek.

Kl 15:57
Nu har vi ätit upp. Det var god fisk, som inte smakade så fiskigt utan mest bara mjällt och gott. Våra "plankor" (som var vanliga tallrikar) serverades med ris, friterad cassawa och stekta bananer. Dessutom ställdes det fram skålar med palmhjärta i Rhode Island-sås.
Cassawa är ungefär som potatis men lite smaklösare och som friterad är den mycket torrare. Palmhjärta smakar inte mycket heller men har rätt go konsistens.

I stället för familjebil.

Kl 16:22
Nu är vi på väg hemåt igen.
Vi har sett en "mototaxi" - motorcykeltaxi. En kille med gul varselväst körde runt med en passagerare där bak på en helt vanlig lätt motorcykel.
Vi har också sett en mamma på en röd fräsig motorcykel med en liten flicka framför sig och en något större gosse bakom. Hon gasade på rejält.
Nyss stannade vi och tankade gas och fyllde på godisförrådet. Jag och Sara stod bredvid Viktor (man måste gå ur bilen när man tankar gas. Jag vet inte om det är på grund av explosionsrisken eller för att det osar gas så infernaliskt.) som på något märkligt sätt verkar ha växt under tiden vi varit borta. Viktor tittade ner på oss och sa:
-Hur är vädret där nere?

Kl 16:54
Vi har stannat igen, den här gången för att köpa frukt. Mikael har klivit ur bussen och köpt två papayor, en kokosnöt och en hel stock småbananer. 40 bs kostade det. Vad kostar en, liten papaya hemma på Willys?

Kl 19:49
Vi är tillbaka i Sacabe, förorten till Cochabamba. Vi har precis stannat för att tanka gas och något har blivit lite fel för det läcker in gas i minibussen och vi kör med öppna rutor för att vädra ut gasen.
Vi har klarat oss från olyckor på vägen, tack och lov. Vi har sett många bilar som stått och fyllt på kylarvätska och på väg tillbaka körde vi om en lastbil som kommit utanför vägkanten och stod lutad mot bergväggen. Hade den kört 100 m till så hade det varit ett stup i stället för en bergvägg.

Kl 20:34
Mikael har klivit av tillsammans med Niclas för att köpa kvällsmat på nåt kycklingställe. Det osar fortfarande gas i minibussen och jag är inte ett dugg sugen på mat. Något att dricka och en säng så är jag nöjd med livet.

Kl 21:02
Nu är vi åter på Svenska Skolan. Vi sitter i samlingssalen och äter kyckling, ris, friterad potatis med skal och friterade bananbitar.
Det har varit en lång dag. Vi har suttit i minibussen i många timmar, men vi har faktiskt varit i en del av jordens gröna lunga - Amazonas!