Jag vaknade vid tvåtiden av att det mullrade i bergen som omsluter Cochabamba. Ett åskväder gjorde sina lovar kring staden. Sakta närmade det sig och efter ett tag kunde jag se blixtar blinka trots slutna ögonlock. Jag räknade sekunderna. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre. Nu var åskan bara en kilometer bort.
Då öppnades himlaportarna och regnet vräkte ner, precis som om någon öppnat en kran.
"Tvätten!" var min första tanke.
Niclas körde en maskin tvätt i går eftermiddag och hängde den på tork ute i solskenet. Nåja, så som det regnade var det ändå inte lönt att ta in den nu. Bara att hoppas på mer sol i dag.
Regnet ökade takten i ett enda andetag. Var det verkligen möjligt att regna så häftigt?
Jag gläntade på gardinerna i vårt sovrum och tittade ut på en sjukt orange himmel.
Åskovädret hade dragit sig närmare.
Mullret ökade i volym.
Så kom den oundvikliga smällen. Med ett fräsande ljud sökte sig blixten ner alldeles nära och dundret kom samtidigt. Jag skyndade mig att dra ur kontakterna till mobilladdaren och hoppades att Niclas skulle vara vaken och dra ur allt han hade på laddning borta i killarnas rum.
Irma vaknade av den höga knallen och tittade chockad på mig.
"Det är bara åska." sa jag lugnande. Samtidigt skedde det omöjliga när regnet la in tredje växeln och ökade ytterligare.
Efter en stund tappade skyfallet dock farten och åskan drog sig längre bort. Himlen var fortsatt orange och blixtar och muller fortsatte att cirkla runt staden. Någon klagade och skrek bland husen. Jag trodde först det var Agnes som vaknat och var rädd, men så hörde jag att det var Kisskiss som gav uttryck för sin missbelåtenhet.
Ett nytt ljud tillkom. Det lät som en stupränna fått för mycket och svämmat över. Det skvalande, metalliska ljudet höll mig vaken ett bra tag efter att åskan dragit vidare för att hitta nya platser att väcka.
