Hembesök

I dag har vi fått följa med Fanica-Ruth till Alto Paraiso (Höga Paradiset), ett nybyggarområde i södra utkanterna av Cochabamba. Området har växt upp och blivit stort på bara tre år. Det är främst människor från landsbygden som tar sig dit i förhoppning om ett bättre liv.

De får en bit mark av staden och bygger sig ett hus allt eftersom pengarna räcker till. Men det gäller att stanna kvar och vakta sin bostad. Är man borta för länge så räknas den som övergiven och någon annan kan flytta in i stället.
Husen är byggda av tegel och hemmagjorda armeringsanordningar. Området har el men inget vatten. En lastbil kommer åkandes och säljer stora plåttunnor med vatten för sex bs/st.

Mitt bland de enkla, oputsasde tegelhusen syns här och var betydligt mer påkostade hus.

Mitt bland de enkla husen finns här och var fina, stora hus som byggts med hjälp av pengar som ägaren antingen tjänat i Spanien, Argentina eller Brasilien, eller med knarkpengar.
Missbruket är utbrett, men inte av droger utan av den betydligt billigare alkoholen. Det är också alkoholen som är en stor bov i dramat gällande misshandel och sexuellt utnyttjande som driver barnen till ett liv på gatan.
Från Alto Paraiso kommer många av barnen som jobbar på kyrkogården och Ruth försöker göra hembesök så ofta tiden och pengarna räcker.
I dag ville hon ta reda på hur det går för några av kyrkogårdsbarnen som hon inte sett på länge och kände sig orolig för.

Vi hyrde en sjusitsig taxi och klämde in oss alla nio, plus Ruth och chauffören. Det blev en trång resa på uppkörda vägar. Ibland var det lika spännande som vägen till djungeln, och hit från La Paz.
Det läskigaste var när vi hamnade i en allt för brant uppförsbacke som inte verkade leda rätt, och chauffören plötsligt stannade. Bromsarna räckte inte riktigt till för att hindra det tunga ekipaget från att rulla baklänges ner mot ett stup men vi hade en skicklig chaufför och det gick vägen ändå. Viktor applåderade lättat när vi klarat oss ur den farliga situationen.

Ruth besökte två gossar.

Ruth (till höger) pratar med mamman i den första familjen.

Den första familjen höll på att bygga ut sitt enrumshus för att få plats med fler barn. De hade fem och ett sjätte på väg. Förra året hade mamman förlorat ett barn som låg i magen och höll själv på att dö. Ruth förmanade mannen i familjen att ta hand om sin fru så att hon skulle få behålla barnet som nu låg i magen.

Familjefadern i färd med att böja till tråd för att knyta samman armeringsjärn till husgavlarna.

Utsikt från familjens ägor.

Det är äldste sonen som jobbar på kyrkogården. En bra dag kan han tjäna 50-60 bs, andra dagar ingenting. Familjens övriga inkomster är ringa. Pappan kan ibland lyckas på tillfälliga jobb som murare. De intjänade pengarna lämnar sonen till mamman och de används till mat och skolgång. Det är inte alla barn som lämnar pengarna hemma. Ruth försöker förmana dem som lägger dem på egna nöjen.
Han jobbar åttatimmarspass och går dessutom i skolan. En väldigt tuff tillvaro för en så ung herre (han är uppskattningsvis i Irmas ålder eller lite yngre). Dessutom har pappan tidigare haft stora problem med alkohol. Men när vi träffade dem tyckte jag ändå att det lyste lite framtidstro i ögonen på killen.

En lillasyster som snart inte är yngsta barnet i familjen längre.

Hos den andra familjen träffade vi bara pojken. Mamman var iväg och handlade och pappan var kanske inte heller hemma. Ruth förklarade att pappan inte var så stabil. Hon frågade pojken varför han inte varit på kyrkogården och jobbat på ett tag och han berättade att både han och hans syster slutat eftersom det var farligt. Ruth verkade nöjd med svaret. Målet med Fanica-projektet är ju att barnen ska ha möjlighet att stanna hemma hos sina föräldrar och kunna sköta skolgången.

Här bor den andra lilla familjen. De har en riktig dörr men framför ingången till höger hänger bara ett plastskynke. I skuggan är det cirka 10 grader, nu på sommaren.

Familjen bodde inte i ett eget hus utan var husvakter åt en en annan familj, som kanske jobbade utomlands. Som husvakter kan de bo gratis men framtiden är väldigt oviss eftersom de inte riktigt vet hur länge de har förmånen att bo kvar.


På tillbakavägen fick vi kryssa oss fram på vägar där stora stenar bara hjälpligt fösts åt sidan. Förmodligen var det byborna som blockerat vägarna i protest mot en soptipp som anlagts i deras område.
Uppgivenhet, frustration och ilska präglar människorna som bor här. De protesterar ibland inne i stan, främst för att få mer mark. Det är lätt att förstå deras känslor. Jag drabbades själv av vanmakt när jag såg vilka levnadsvillkor så många människor lever under.

Gatuhundar eller vakthundar? Man kan inte så noga veta. Oavsett vilket så fick vi inget varmt avsked när vi lämnade Alto Paraiso.