Det tar på't

I morses var Mikael hos tandläkaren. Han har gjort två besök nu och lagat tre tänder för 450 bs. Vi är alla förundrade över hur mycket pengar han sparat mot att göra samma sak i Sverige. Där hemma kostar det ju 500 kr bara att öppna munnen.
Medan Mikael lagat tänderna har vi andra tagit det lugnt med sovmorgon, frukost utomhus och lite allmänt pysslande. Jag har smörjat in mig och borstat tänderna, en klar förbättring mot igår ;- )

Frukost i skuggan på altanen. Här har vi ätit frukost nästan varenda morgon de senaste två veckorna. Det blir ett fint minne.

Vår vistelse i Cochabamba börjar lida mot sitt slut även om vi bara är drygt halvvägs på resan. Jag erkänner att jag längtar hem men det känns lite vemodigt att lämna den här speciella staden också.
Jag kan bara ana hur det känns för Sara och Mikael som förmodligen aldrig mer återvänder men lämnar kvar en stor del av sina hjärtan.

Jag har gått runt och fotat lite på Svenska Skolan för att vi bättre ska minnas våra dagar här.

Innanmätet på den vackra kallan som växer precis där gången till våra rum börjar.

Gången mellan trädgården utanför våra rum, till köket, makarna Sjömarks rum och till den stora gräsplanen innanför entrén.

Den sköna platsen utanför köket. I korgstolarna har många blogginlägg författats.

Svenska Skolans kök som vi så frikostigt fått utnyttja under vår vistelse.

Irma, Alma och Aron chillar gärna i Sjömarks dubbelsäng.

Gräsplanen och basketplanen/parkeringsplatsen innanför entrén. Jag står precis utanför duschen som familjen Zettervall har använt sedan eluppvärmningsmunstycket gick sönder i vårt badrum.

Ett jättehäftigt träd i anslutning till parkeringen. Visst kan man få sådana här grenar som utfyllnad i blomsterbuketterna hemma?

 

Kisskiss har tagit sin tillflykt upp i ett träd och vässar klorna inför vidare klättring upp på taket.

Kisskiss har verkligen förgyllt tillvaron för flickorna på Svenska Skolan...

...framförallt den här lilla flickan som har ett särskilt gott öga till katten.

På måndag ska vi göra den långa bussresan tillbaka till La Paz. Vi har bestämt att skippa flyget eftersom det kostar så pass mycket mer. Men eventuellt kostar vi på oss en lyxigare buss med lite bättre benutrymme och toalett.
Niclas är mycket bättre nu efter att ha medicinerat sig med Dimortabletter, men man vet ju aldrig. Själv gick jag inte på toa under hela resan hit. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades med det. Nu i Cochabamba har jag vaknat varje morgon mellan halv sex och halv sju och varit så nödig att jag inte kunnat somna om.
Intressant, eller hur!