Tyvärr hade vi inte telefonerna på så han fick åka hem istället.
Vi sa hejdå till Svenska Skolan och packade in oss i två taxibilar. För första gången satt jag fram under en taxiresa.
Taxin vi åkte i var så undermålig att det var ett under att den överhuvudtaget rullade. Den åmade sig fram på vägen och det kändes inte riktigt som underredet höll ihop. Båda sidospeglarna saknade glas, koffertluckan pallade chauffören upp med en lagom lång pinne eftersom den inte stod för sig själv när vi lastade in väskorna, den ena baklyktan saknade glas och lampan hängde bara i några trådar, blinkersen var trasig, det fanns inget tändningslås och under ratten hängde några oidentifierade sladdar. Men bilstereon såg ny och fin ut. Jag tror dock inte de har något som motsvarar bilprovningen i Bolivia.
Framme vid bussterminalen köpte vi biljetter till en Leitonbuss (buss camas = sovbuss). I stället för 25 bs/person, vilket vi betalade för hitresan, kostade den här lyxbussen 106 bs/person. Bussen har breda säten med gigantiskt benutrymme. I stället för fyra säten i bredd är det bara tre. Sätena går att vinkla bakåt tills man nästan ligger ner och det finns benstöd att fälla ner från sätet framför. Men viktigast av allt - bussen har toalett!
Fanica-Ruth kom till terminalen och kramade oss alla hejdå.
 |
| Alma, Ruth och jag. |
Innan bussen gav sig av klev en dryckförsäljerska ombord. Sen kom en dam som sålde tidningar och sedan en som sålde godis. Och när vi åkt en liten bit kom en man och kontrollerade biljetterna.
Viktor somnade nästan med en gång av bussens gungande rörelser. Irma, Aron och Alma fick de allra bästa fönsterplatserna längst fram på övervåningen i dubbeldäckaren men började spela nintendo redan innan vi kommit ut ur Cochabamba.
Jag har glömt berätta om trafikljusen i Bolivia. Både vid rött och grönt står stora siffror och visar hur lång tid det är kvar tills man får köra, respektive måste stanna. Även ljuset vid grön gubbe talar om hur lång tid man har på sig att gå över. Väldigt smart och frustrationshämmande. Jag vet inte om liknande system finns någonstans i Sverige, men det vore en god idé annars. Jag vet minst ett ställe i Lidköping där en liknande anordning skulle komma väl till pass.
Efter en liten stund stannade vi och släppte på en brödförsäljerska, sedan ytterligare en. Och så en dam som sålde kokta majskolvar och en tös som sålde dricka. Utanför bussen stod en hel uppvaktning damer och ropade med sina genomträngande röster för att få chansen att komma in till de föga hugade spekulanterna.
Sedan tog vi ombord fler passagerare. En äldre kvinna med en fullmatad awaio och ett stort knippe blommor klev ombord. Det såg riktigt tungt ut.
 |
| Kvinnan med awaio fick ingen egen sittplats utan hängde på skyddet vid trappan. |
Det tog en och en halv timme att komma bort från all bebyggelse runt Cochabamba. Utmed vägen stannade vi några gånger för att ta ombord, och sedan släppa av olika försäljare. En kille gick runt i bussen och sålde... glass!
Ju högre upp bland bergen vi kom, desto svalare blev det. Det var underbart skönt att sluta svettas. Inne i Cochabamba var det hett som i en bakugn (kanske inte riktigt, men väldigt varmt i alla fall).
 |
| Svalka uppe bland molnen. |
Klockan ett åt vi delar av vår medhavda matsäck. Tjugo i tre stannade bussen för att passagerarna skulle kunna äta lunch och gå på toa. Toaletten ombord ville inte chauffören låta oss använda för den var så jobbig att tömma.
Efter maten började två gossar sjunga. Högt och falskt. De turades om att stå för underhållningen. Viktor, som precis lyckats somna, var föga road.
Ett annat irriterande ljud var ett högt pip som återkom allt oftare under färden, och varade allt längre. Jag kunde inte riktigt lokalisera källan men det lät som det kom från de undre regionerna.
Någonstans mitt på högplatån fick vi se en skrämmande syn. En långfärdsbuss från La Paz hade vält och låg helt på sidan, delvis in på vägbanan. Det var mycket folk och fordon runt omkring men de skadade hade redan blivit bortforslade. Jag kan bara gissa att bussen måste ha kommit utanför vägbanan och vält. Med tanke på hur höga de här ekipagen är så är det inte så konstigt att de lätt välter. Jag bad ytterligare en bön om Guds beskydd för återstoden av resan och kunde inte låta bli att fundera på hur det gått för passagerarna.
Strax efteråt fick jag huvudvärk. Jag vet att jag druckit för lite under resan, för att slippa gå på toa, men det var säkert höjden och kanske chocken efter den välta bussen som bidrog också.
När vi kom in i La Paz blev skillnaden mot Cochabamba plötsligt så tydlig. Det är kargt, kalt, utan allt det gröna som vi hunnit vänja oss vid under de senaste två veckorna. Marknadsstånden vid infarten står mitt i smutsen och leran. Vägarna trafikeras av trufis och trafiken är tätare än i Cochabamba.
Mitt huvud kändes tomt och tungt. Som om syret inte räckte till att sortera fram några sammanhängande tankar.
Kvinnan med den stora awaion gick av när vi passerat flygplatsen. När dörren öppnades fylldes bussen med avgaser. Jag längtade till Florida, till havsnivån.
