Solön

Kl 08:38
I dag är det dags. Vi hade tänkt åka till Copacabana och Titikakasjön redan första gången vi var här, men då var vi för utslagna och det hade vi ju tagit med i beräkningarna som en reell osäkerhetsfaktor.
I dag mår vi bra, i alla fall tillräckligt bra för att ge oss iväg på en dagsutflykt. Det är bara Niclas som fortfarande lider av sin amöba men vi tror att det ska gå bra ändå.

På gott humör i bussen, där alla utom Agnes har egen sittplats.

Vår guide och chauuför, servitör och förhandlare Moses.

Micke hyrde en niosätes minibuss med engelsktalande guide när vi kom till hotellet i går och nu är vi på väg genom La Paz. Vi får jättebra plats här. Det är bara Agnes som sitter i Almas knä.
Niclas sitter i fram hos chauffören och har redan fått två viktiga informationer.
1. Chaufförens söndagsnöje är att cykla dödens väg. Det är ett måste för en karl av Niclas vigör när man besöker La Paz.
2. Det är mellandagsrea i La Paz.

Kl 11:54
Man kan nog säga att vi är utanför La Paz nu. Det är bara några rader hus utmed vägen, många barracas (brädgårdar) och en hel massa gatuhundar. Vi har turats om att räkna hundar på var sin sida av vägen. Försten till 20 vinner. Det är alltid vänstersidan som vinner.

Trafiken i La Paz är hemsk, trögflytande och kaotisk. Det är inte konstigt att det tog så lång tid att ta sig därifrån. Alla vägar går antingen uppåt, eller nedåt.
Vi har stannat till på en mack och fyllt på med lite fika och gått på toa. Guiden menar att det är sista stoppet vi gör innan Copacabana.

Vi kommer ut på en slätt och ser en kyrkogård med fantastiska expansionsmöjligheter, toviga får, lösgående svarta kor och i horisonten snöklädda bergstoppar.

Viktor och jag på en utkiksplats högt över Titikakasjön.

Niclas och världens högst belägna, navigerbara sjö.

Kl 10:43
Nu ser vi för första gången världens högst belägna, navigerbara sjö -Titikakasjön. Vi har sjön till vänster och ett regnväder rakt fram. Det växer vass i kanten av sjön och det går röjda rännor in till stranden där det ligger färgglada träekor med låga bord.
Lertegelhus, påbyggda med vanligt rött tegel, kantar vägen. En flicka går utmed vägen tillsammans med en äldre kvinna med awaio. Flickan leker med en jojo. Vi åker rakt in i regnvädret. Bilrutorna immar igen.

Vi leker sagoleken. Vi turas om att säga ett ord var och bygger på så sätt en saga. Efter ett tag övergår vi till en rimvariant där vi säger en sats var och nästa person måste rimma på sista ordet. När rimorden är uttömda börjar näste man med ny mening i sagan. Berättelsen svävar ut, gör avstickare och omvägar och lever ett helt eget liv.

Kl 11:04
Vi åker genom bebyggelsen utmed sjön. Här odlar man mest bönor. Vi ser hönor, får och enstaka åsnor.
Plötsligt möter vi de två rosa bussarna som är på väg till "vårt" hotell Sagarnaga med 51 svenskar.
Vi åt frukost med en av passagerarnas flickvänner i morse. Hon hade åkt till La Paz för att överraska sin pojkvän. Hon berättade att de ska ha maskerad på hotellet på nyårsafton.

Vi passerar en militärpostering och guiden förklarar att det är bolivianska marinen. Största delen av Titikakasjön ligger i Peru. Bolivianerna brukar dra en Norgevits och säga att de har Titi och peruanerna Kaka (spanska ordet för bajs).

Kl 11:34
Vi har stannat på en utkiksplats med fin vy över Titikakasjön. Sjön ligger på 3800 m höjd. Det är tyvärr mulet vilket inte riktigt gör sjön rättvisa. I solsken lyser den korallblå. Vi ser i alla fall stråk av den härliga färgen där solen lyckas ta sig igenom molnen.
Irma har fått ont i vänster knä, smalben och vrist. Det förtar utsikten en aning. Tillbaka i minibussen får hon en Ipren.

Färjekarlen

Bakom lastbilen står vår minibuss och lutad mot den står Moses.

Färjetransporterna verkar inte följa några tidtabeller utan avgår så fort en matchande kombination av stort och litet finns att tillgå. Färden över sundet tar ungefär en halvimma.

Kl 11:46
Hjälp! Vi åker "färja" över till andra stranden. Färjan är en flotte med en 55-hästars evinrudemotor som ger ifrån sig ett kräkframkallande, lågfrekvent ljud. När vi körde ombord på flytetyget var det en buss som försökt köra ombord på en färja bredvid vår men färjan låg inte dikt an mot rampen så framhjulen hade blivit hängande över vattnet.
Hela det här företaget känns högst osäkert.

Dags att backa av färjan.

Kl 12:14
Hurra! Vi överlevde!
Solen kom fram medan vi passerade Titikakas klara vatten.
När vi närmade oss andra stranden blev först Viktor och sedan jag nervösa över hur det skulle gå när minibussen skulle backa av den flytande bryggan. Plötsligt vällde hela barnaskaran ut ur minibussen, och jag också. Papporna var redan ute för att fota så Sara blev ensam kvar. Hon är inte riktigt lika harhjärtad som jag.

Direkt efter hamnen klättrar vägen med hjälp av serpentiner upp i bergen. Vi har en underskön utsikt över sjön, ibland på båda sidor av vägen. Ytan glittrar lockande långt nedanför de skräckinjagande stupen.

-Det luktar båt!

Agnes står med huvudet utanför bilrutan och ropar:
-Det luktar båt!
Och faktiskt! Eukalyptusträden sprider en doft av tjära.

I bilen pratar vi om döden. Det börjar med att Aron frågar om det var här Jesus korsfästes. Frågan är motiverad då vi ser en hel del kors utmed vägen. Mikael berättar om korsfästelsen och sedan kommer vi in på skapelsen, universum, evolutionen och döden.
Viktor säger att människan klarar sig tre dar utan vatten, tre veckor utan mat och tre år utan kärlek.
-Då borde man ju klara sig tre månader utan något också, säger jag.
-Internet, säger Viktor självklart.

En första skymt av Copacabana.

Kl 13:03
Nu passerar vi stadsgränsen till Copacabana. Det är en jättefin liten turiststad med skäggiga backpackers och putsade husfasader i fina färger.
Vår chaufför och guide rekommenderar en restaurang som han känner till, presenterar ett urval ur menyn (röding, kyckling, spagetti med köttfärssås) och förvandlas till kypare när han skriver upp våra beställningar, ilar ut i köket och kommer tillbaka och serverar. Vi får alla sparrissoppa till förrätt och frukt med yoghurt till efterrätt. Alla trerätters kostar 25 bs/person plus dricka.

Hamnen

Kl 14:19
Vår chaufför/guide/kypare har kollat upp båtturer från Copacabana ut till Solön och upptäckt att dagens sista reguljära tur avgick halv två. Därför pratar han med en båtuthyrare och lyckas ordna en privat tur för vårt sällskap för 600 bs.
Kaptenen på skutan är en ung man som börjar med att köra in fören i en annan båt och sedan är en hårsmån från att backa in i bryggan.
Japp, mot nya äventyr, ständigt nya äventyr!

Vi har lämnat hamnen i Copacabana med kosan ställd mot Solön.

Båten stävar fram över Titikakasjöns vågor. Bensinångorna letar sig in i kabinen och spär på min huvudvärk trots att vi kör i motvind. De flesta har satt sig uppe på taket men Sara, jag och Viktor stannar kvar där nere. Efter en stund går Sara också upp för att undkomma den fräna lukten. Kaptenen vill egentligen inte ha så mycket folk däruppe och jag börjar fundera på hur kölen är utformad.
Viktor lägger sig på en bänk och försöker sova men ger upp efter ett tag.

Irma och Alma till vänster. Agnes och Mikael till höger.

Det fläktar friskt uppe på soldäck.

En del av hamnen på Solön. Hit kan man även ta sig med något så ovanligt som en vass-katamaran.

Kl 15:30
Framme på Solön kliver vi iland i den lilla staden Yumanis hamn. Vi går de 172 trappstegen upp till de tre källorna. Kärlekskällan är avstängd/sinad men källorna som bringar hälsa och ekonomiskt välstånd rinner och alla barnen dricker trots tillsägelser om motsatsen.

Trappan upp till källorna flankeras av Solguden och Soldrottningen.

Aron, Alma, Irma, jag och Viktor vid källorna som sägs bringa mer än magsjuka till den som dricker dess vatten.

Utmed trappan växer rosor, dahlior, afrikanska margueriter, penséer, potatis olika sorters prästkragar, ringblommor, kallor och engelska pelargoner. Guiden frågar om jag är intresserad av blommor och berättar att många av ddessa sorter inte kan växa i La Paz.

Bolivianer på picnic.

Kl 16:07
Vi lämnar Yumani med en annan båt. Vi vet inte varför vi byter båt (bara Mose har koll) men den här båten osar inte lika mycket bensin så jag är inte ledsen. Efter bara en liten sväng på sjön lägger vi till igen, vid en ankommen brygga med solblekta, vindpinade, breda plankor.

Bryggan, bergen och båtkapten nummer två.

Min huvudvärk håller mig kvar nere på bryggan men resten av sällskapet klättrar uppför ytterligare en uppsättning trappor och besöker ruinerna efter ett inkatempel. Det var det tempel där översteprästerna gjorde iordning offren till solguden. De offrade bland annat lamadjur och även ormar som de fångat på en närbelägen ö.
Utöver Solön finns även Månön och Stjärnön. På de öarna tillbad man följaktligen mån- och stjärngudarna.

Templet på den terrasserade Solön.

Viktor på väg in i templet.

Viktor och Alma där uppe, Irma där nere.

Solön till vänster, Ormön till höger.

En tämligen trång passage som återigen får mig att fundera över hur flatbottnad den här båten egentligen är och hur klokt det är att sätta nästan hela sällskapet uppe på överbyggnaden.

Visssa sover...

...medan andra roar sig. Kapten nummer två föste fram oss alla i fören för att få upp farten på väg tillbaka till Copacabana.

Kl 17:30
Vi kliver iland efter en båttur som var aningen längre än fram och tillbaka till Lurö. Vi vandrar gatan från hamnen upp till kyrkan. Den kantas av försäljare av framförallt tröjor, väskor och hattar.

Agnes och Mikael spankulerar.

Marknadsstånden utanför kyrkan.

I stället för dagis.

Framme vid kyrkan fortsätter stånden men med blommor och utsmyckningar till de bilar som välsignas med champagne, blomblad och andra välsignade attiraljer. Och smällare.
Det är väldigt vanligt att man låter välsigna sina bilar här, för att slippa råka ut för någon olycka.

Nyvälsignad bil.

Aron, Irma, Niclas och jag går in i kyrkan. De välvda taken går i vitt och orange och är vackra men kyrkan domineras av altartavlan som täcker hela den främre väggen och är gjord av guld- och silvertäckt ädelträ.
Orden som dyker upp i min hjärna är överdådig kitch. Man får inte fota inne i kyrkan. Men utanför går bra...

Tiggerska på kyrkbacken.

Alma, Irma och Agnes (i Irmas famn) tittar på den stora julkrubban utanför kyrkan.

Maria och Jesusbarnet och en herde. Jesusbarnet har fått en leksak och Maria verkar vara av boliviansk härkomst, i alla fall om man ska gå efter hatten.

I parken utanför kyrkan växer vackert blommande kaktusar.

Kl 18:29
Nu sitter vi i bilen igen och vår chaufför Moses har påbörjat hemfärden. Alla sitter med en hamburgare i handen och fyller magarna inför fyratimmarsresan "hem".

Skymningen faller.

Kl 19:25
Jag hade förträngt att vi skulle flottas över Titikakasjön för att kunna komma tillbaka. Och nu regnar det så inte ens jag vill gå ut ur minibussen.
Vi får vänta ett tag med att köra på, och tur är det. Först släpper de nämligen på en stor buss och tack vare vikten på bussen tyngs färjan ner tillräckligt för att vår minibuss överhuvudtaget ska kunna rulla ombord. Den stora bussen kör inte fram till fören förrän minibussen tagit sig ombord och vi ligger nära, nära varann.
Färjorna har lanternor. När jag ser hur den stora bussen och vår minibuss gungar åt olika håll ombord på flotten är jag inte helt säker på att lanternorna gör att jag känner mig tryggare.

Kl 19:49
Medan vi flottades föll mörkret snabbt över nejden. Nu ser vi inte mer än den upplysta vägbanan framför oss, och långt, långt bort i fjärran skymtar ljusen från en stad. Jag är osäker på om det är La Paz.
Fördelen med mörkret är att jag slipper se stupen på sidan av vägen.

Kl 22:30
Nu klev vi in på hotellet igen. Trötta efter en dag fylld av upplevelser.