Tänk så mysigt vi bor! Det var min första tanke när jag klev innanför dörren. De varma tonerna från eken i möbler, parkett och kök kändes välkomnande och ombonande.
Jag måste erkänna att jag nästan var rädd under den sista halvtimmen av flygningen från London. Eftersom planet vi egentligen skulle flugit med hade trasig hyudralik så fick vi byta till ett annat som lämpligt nog stod oanvänt, men bytet gjorde oss en och en halv timma sena. Stormen Egon hann tillta lite och passade på att rycka och dra i planet åt alla håll och kanter och jag undrade hur piloten skulle lyckas landa oss säkert på Landvetter. Det tog en evinnerlig tid att ta sig genom molnen ner mot marken och inte förrän precis innan landningen kunde man skönja skogen och sedan byggnaderna vid landningsbanan.
Det dröjde länge innan vi fick våra väskor men till slut kunde vi i alla fall lämna Göteborg och styra kosan hemåt. Jag har sovit sammanlagt en kvart sedan jag vaknade vid 11:30 (svensk tid) i Miami i går. Nu är klockan 18:30 och Niclas är på väg att lägga sig. Jag är inte trött riktigt än men följer nog snart efter. Viktor sitter vid sin kära dator och Irma pratar ikapp med saknade kompisar.
Vi hade en liten tanke om att orka köra ända hem till Lidköping, handla på Willys och sen laga något enkelt att äta, men Niclas blev för hungrig redan på vägen så vi stannade vid Prästkragen precis söder om Vara och åt dagens. Det var ingen vidare upplevelse. Spättafiléerna var sega och räksalladen saknade räkor. Hela lokalen stank inpyrt stekos och inredningen var deprimerande rörig med billigt julpynt blandat med kinesiska urnor, blommiga mörka gardiner och brunbetsade möbler.
Det här har varit en resa som kommer ta lång tid att smälta. Vi har varit med om så mycket, fått så många nya intryck. Men det är precis som talesättet anger - borta bra, men hemma bäst.
